– Elin, har du hört om M?
– Nej, vad?
– Hon ringde för att säga att hon är helt frisk och bad mig hälsa det till dig.
På Debora bad vi varje fredag. Framtiden och hälsan var de ständigt återkommande böneämnena och vi bad och vi bad och vi bad ända tills det var dags för tjejerna att flytta. Trodde kanske inte att det hänt särskilt mycket, tills en av de sju ringde en av mina kollegor och berättade att hon varit på läkarkontroll. Att levern var helad, att hon nu är helt frisk. Tack Gud.
När maj blir juni går jag från Salt till Streetlight, då volontärprogrammet nått sitt slut och något nytt och spännande tar vid. Genom Streetlight kommer jag hädanefter få ekonomiskt stöd varje månad vilket förenklar vardagen avsevärt och genom Streetlight har ni en möjlighet att stötta det arbete som Erika, Josefine och jag bedriver här i Etiopien. En win-win kan man säga.
Visionen för Streetlights arbete i Etiopien är att människor ska bli beroende av Jesus, ekonomiskt självförsörjande och en resurs för sin familj, samhället och Etiopien.
Som av en händelse har Streetlight inte bara utvidgats utan också blivit med hemsida! Den hittar ni här:
genom att lyssna på etiopisk musik är det så överandligt roligt att helt plötsligt förstå vad människan sjunger! Som en seger över amarinjaberget i kombination med belåtenheten över att i fem års tid ha lyssnat på en sång vars huvudpoäng är ”varsågod Gud, ta mitt hjärta”.
Plus att sångaren visade sig vara en hyvens prick som fick två tjejer att vilja lämna prostitutionen och börja på Debora istället.
jag lagt till mig den senaste veckan är låtsaslängtan. Att låtsaslängta till Etiopien alltså. Hittills har detta inneburit att jag placerat näsan jättejättenära min lunchinjera för att återskapa den där känslan som kunde infinna sig när jag i mars 2010 fick äta på etiopisk restaurang och inte ville tvätta händerna efteråt, eftersom de luktade så gott av berberi. Eller att jag lyssnar på etiopisk musik och tänker att jag är i Uppsala och tänker att jag är i Etiopien. Det kanske låter krångligt, men metoden fungerar faktiskt väldigt bra – det blir så väldigt mycket roligare att komma tillbaka till verkligheten när man tagit en fantasisväng och låtsaslängtat lite. Såklart med några små modifikationer, resten av dagen blir ju lite väl otrevlig om jag inte tvättat händerna efter lunchen.
En ung man sitter på asfalten som eftermiddagssolen värmt upp. Hans böldbeklädda rygg är vänd ut mot gatan och under honom ligger ett tygstycke fullt av mynt. En kvinna går förbi, lägger en enbirrssedel till pengasamlingen och böjer sig sedan ner för att plocka åt sig några mynt. Kanske behövde hon växel, kanske tyckte hon att en birr var en lite för stor allmosa.
En annan man, en äldre, har tillbringat många år med utsträckta händer. I början sa han att han ville åka tillbaka hem till landsbygden och många bidrog till hans reskassa. Han lämnade aldrig Addis Abeba. Ryktet säger att han började älska pengar och nu står han vid vägkanten och räknar sina hoptiggda pengar.
En tredje man, vars brist på pigment skvallrar om att han är utlänning, köper en öl i en kiosklucka. Bredvid den lilla affären sitter en gammal karl med läderartad hud, han försöker med teckenspråk övertala vitingen att köpa en öl också till honom.
Fattigdom är hjärtskärande, oavsett vilken form den antar. Men om fattigdom är fruktansvärt är tiggeri en kackerlacka i fattigdomens kök. Tiggeri är motsatsen till gemenskap, det är kontraproduktivt och nedvärderande. Jag har aldrig mött en människa vars livsvillkor förändrats genom att hon eller han satta sig på gatan och började tigga – och då har jag mött extremt många människor vars liv förvandlats till det bättre. Jag tror stenhårt på att dela med sig av sitt överflöd och att älska sin nästa med kärlek. Men jag tror inte alls att gåvor till tiggare är rätt ände att börja i.
Nästan i alla fall!
Det är en avkrok, men efter livslång träning har jag lärt mig tycka om avkrokar. Shiromeda är lite skitigare, lite billigare och lite fattigare än andra stadsdelar men det är trots allt hit jag kommer när jag kommer hem. Om jag på andra ställen i staden undrar vart jag kan hitta god injera eller fräsch juice behöver jag aldrig se ut som ett frågetecken här, i utkanten av staden där luften är friskare och alla känner alla. Många problem, visst, men potentialen är desto större.
Att injera är gott är hyfsat lätt att gå med på. Men ungefär där slutar de gemensamma nämnarna mellan min och genomsnittsetiopierns uppfattning när det kommer till tycke och smak. Det ska poseras på bild, sminkas intill oigenkännlighet och sättas upp plast på kyrkväggar. Jag fattar ingenting och det jag tycker är snyggt bedöms som tråkigt och intetsägande.
Som när Tariku och jag hade förlovningsfest och jag trodde att jag kapitulerat inför den etiopiska allmänheten. Klänning och smink och nagellack, check. Så en regning dag hittade min fästman denna bild på Facebook:
Nämen tack kära avlägsna bekant som inte var med på tillställningen men fått bilden från någon annan och redigerat den! Mina idoga anpassningsförsök dög tydligen inte särskilt bra så någon tog bilden och förbättrade oss lite. Gav mig lite käckt smink runt ögonen – smink som ser ut att komma från slutet av förra århundradet – och skapade en slags glittereffekt som får det att se ut som att jag har världsdelens största (fejk)diamant på min hand. Jag har nog aldrig varit så etiopisk som på bilden ovan.
Självdistans, exilsvenskens bästa vän. Självdistans och att inte ha Facebook.
Jag tyckte du var överdriven, stal uppmärksamhet från saker som behövde den bättre och i ärlighetens namn gick du mig på nerverna. Jag blev stressad av alla mail och blev frustrerad av att behöva göra alla ärenden på internet då det enda jag ville var att träffa en riktig människa. Nuförtiden är det annorlunda. Förlåt kära informationssamhälle för att jag under så många år tagit dig för given. Jag saknar dig ju. Din effektivitet, din struktur, din logik… Din information. Livet är inte detsamma utan dig. När jag springer mellan olika myndigheter och träffar en massa människor men ändå aldrig åstadkommer något, då minns jag alla de dagar jag kunde få en massa viktiga saker gjorda bara genom några klick på datorn. Nej, jag förstod inte vad jag hade innan jag förlorade det. Du är så tydlig och nu vet jag med hundraprocentig säkerhet att det är tydlighet jag vill ha. Om du trots mitt tidigare agg vill ses igen finns jag här i Etiopien och väntar på dig. Kära informationssamhälle, du är så välkommen.
År 2002 hade jag varit tonåring ett år och gick på konfirmationsförträffar. Vad som där sas kommer jag inte ihåg ens om jag försöker, vad som där började kommer jag aldrig någonsin glömma.
Jag har svårt att anamma tanken att kyrkan ska vara lagisk och påtvingande då det för mig har varit precis tvärtom. Tillsammans med två av pärlorna från konfalägret tilläts nämligen allting komma inifrån. Ingen sa åt oss att vi borde be när vi sov över hos varandra. Vi gjorde det för att vi ville. Ingen gav oss de rätta svaren, men då vi var sprängfyllda av frågor såg vi till att hitta svaren själva.
2002 har blivit 2012 och det vore väl konstigt om inget hade hänt. Men om jag ser på mitt val att följa Jesus finns det ingen pastor, präst eller ungdomsledare som har betytt så mycket för min tro som de där två fina flickorna.
Och som av en händelse fyller en av dem 25 år idag. Grattis Hanna!
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 