Det kramas och telefonnummer korrigeras som ett resultat av att man inte lyckats nå varandra på några veckor. Hela gänget från Debora är samlade igen, alla tjejer som nu bor i Addis Abeba och vi som tillbringade åtskilliga timmar med dem. Diskussionerna rör vem som har gått upp mest i vikt och hur gemensamma bekanta egentligen mår. Jag lyssnar, försöker förstå både vad tjejerna säger och vart de är på väg. Dagar som denna blir det nämligen tydligare än någonsin förr; jag har aldrig kunnat bära dem genom allt, och det kommer jag aldrig förmå. Det enda jag kan göra är att stötta, stå vid deras sida och peppa och be och ställa rätt frågor. Att se andras potential och sin egen begränsning är smärtsamt befriande.