Efter en sommar i Sverige landade jag i september 2011 än en gång på Bole Airport och påbörjade mitt år som Saltvolontär. Bakom mig hade jag den bästa våren i mitt liv, då allt med Etiopien var härligt och jag tog beslutet att komma tillbaka, framför mig en tung höst där allt handlade om jobb, jobb och jobb. Men genom allt löpte en tunn men stark tråd av visshet om att det här är bara början. Så jag bestämde mig, igen, för att det måste bli mer av Etiopien.
Saltvolontär-dealen är inget som skapar miljonärer och efter några omgångar här har jag gnagt rejält på både min egna och mina näraståendes resurser. Framtiden var förutom själva beslutet väldigt oklar. Jag hade lätt kunnat avvakta. Jag hade lätt kunnat skjuta upp planerna med argumentet att jag inte har tillräckligt med pengar eller stabilitet. Men det dröjde inte länge innan Josefine och Erika frågade om inte Streetlight skulle kunna vara ett alternativ?
Jo men det skulle det ju. Och vilket alternativ sen! Jag får fortsätta jobba med människor, jag behöver inte kompromissa med visioner för att passa in i ett anställningspaket. Jag får fortsätta jobba med levande personer, jag får fortsätta be. Jag får lite pengar varje månad, inte för mycket men absolut inte för lite.
Vilken glädje att jag tog beslut utan att oroa mig för hur jag skulle kunna betala för maten. Att det finns människor som plogar upp vägen så det bara är att följa efter. Och att det finns människor som ger av sin tid och sina pengar till Streetlight så vi här kan fokusera på jobbet. Och framförallt; att det här är bara början.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 