Februari, och jag tänker klaga på värmen.
På morgonen när jag går till jobbet påminns jag om känslan av att gå till stranden, men dit ska jag ju inte. Jag ska stå i busskö, sitta i en minibuss härligt uppvärmd av solen, genomlida ett möte i ett kvavt rum, sätta mig i nästa – ännu varmare eftersom solen nu står ännu högre – buss. Och så vidare, tills jag uttorkad och svettig och dammig kommer hem för att kasta mig över en kyld vattenflaska.
Värme i februari är kul om man får sitta i skuggan och dricka juice hela dagen. Det kan också vara härligt om man har tillgång till en pool, en sjö eller ett hav. Men att försöka leva ett normalt liv och tänka klart blir svårt, nästan omöjligt, i gassande sol.
Nu hade jag kunnat avsluta detta märkliga inlägg med klassikern ”men man ska ju inte klaga” eller liknande – men icke. Jag har ju redan klagat.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Nu är det 1-1 kan man säga 😉
Du är för härlig! Man FÅR klaga på värmen! Även om man kommer från Norra Europa.
Glöm inte att dricka ordentligt och få i dig en del salt också!
Haha, säger jag här i mitt gråa, minusåttagradiga Borås. Du vet alldeles säkert hur man sköter sin vätskebalans, vid närmare eftertanke…
Nåja, skadar inte att påminna sig om det! 🙂 (Mamman i mig har tagit över.)