Africa for Norway

Konceptet är enkelt men genialt; rika länder drar förhastade slutsatser om fattiga länder och dess problem, och agerar därefter. Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka, skriver Hans Rosling här. Okunskap kan vara gulligt hos små barn, men väldigt motbjudande hos beslutfattare – vilket de okunniga svenskarna också är i ett demokratiskt samhälle.

Så ställs den viktiga frågan av en Youtubevideo; vad händer om vi vänder på maktförhållandet och Afrika börjar skicka element till Norge?

Många av er har redan sett (och tipsat, tack!) om denna briljanta musikvideo, men eftersom jag inte har länkat till den förrän nu får ni se den som en sen julklapp.

Eliiin

Person jag känt i några år: Hej Elen! Förresten, heter du Elen eller Illen?
Jag: Elin.
Personen: Eliiin? Okej, jag ska försöka.

Tolken och jag

Fram till den dag då min amarinja kommer som ett rinnande vatten undervisar jag på engelska med en tolk bredvid mig. Denna tolk har makten att göra lektionen till en iskall timme där ingen förstår och ingen diskuterar eller att skapa en vardagsrumskänsla där tjejerna skrattar, jag blir inspirerad och kommer på bra exempel och alla går därifrån med ett leende på läpparna. Jag skulle tippa att 70 procent av undervisningens resultat beror på tolken, för oavsett hur många timmar jag ägnat åt förberedelser faller allt om tolken är kass.

Vad tolken behöver är engelskakunskaper, och då menar jag inte grammatik utan att förstå vart jag vill komma vilket snarare innebär Elinkunskaper, vilket inte är det mest populära ämnet i denna stad. Så det hela handlar om kommunikation, att ses mellan undervisningstimmarna och framförallt att prata om vad vi vill med tiden vi lägger ner. Då skapas ett team som berör så mycket mer än bara det språkliga och det blir en styrka att vara två snarare än ett nödvändigt ont för att kompensera språkförbistring.

Just nu är det så bra det kan bli, min tolk och jag lever livets goda dagar och lektionerna har aldrig varit mer givande!

Det enklare livet

Varför väljer du att lida här istället för att leva ett bra liv i Sverige?

Frågan kommer nästan aldrig från en svensk mun, men nästan alltid från en etiopier. Inte heller får jag frågan ställd direkt till mig, oftast får jag höra den via omvägar. Svaret? Att jag är här för att jobba, att jag ser ett syfte med att vara här och att jag inte i första taget kan avsluta det jag påbörjat.

Men sen finns också en annan aspekt av valet att bo här och inte där, bortom  jobb, visioner och världen som visst skulle räddas. Jag har länge velat leva ett enkelt liv, ett liv där varken ägodelar eller kalendern skymmer sikten för vad som är viktigt. I Sverige måste ett sådant val aktiveras varje dag, på grund av ständig motvind. Här, medvind. Om jag vill konsumera något blir det ett femtimmarsprojekt, minst – om det handlar om möbler kan vi räkna med en månad eller två. Reklamen lyser klart och fint med sin frånvaro, ingen uppmanar mig att köpa någonting (ja, förutom en sjalförsäljare igår, rätt lätt att tacka nej) och ingen lurar mig att mitt liv kommer bli perfekt med en ny mascara. Vi lever väldigt fint i jämförelse med många av våra grannar, men ändå betalar vi lägre hyra än vad våra vänner gör för en tvåa närmare stan och avgaser. Visst kan jag vara stressad även här, men hur hektiskt det än blir behöver jag aldrig svara en vän som vill fika med orden ”kanske nästa torsdag?”.

Så varför lider jag här? Jo, det är så väldigt mycket enklare.

pepp

Om relationer

Relationer, familj och äktenskap har jag länge betraktat som något instängt och tråkigt, det som händer innanför husväggarna och i värsta fall får drivna kvinnor och män – framförallt kvinnor – att passiviseras kring ett fredagsmys som varar i femtio år, tills barnen flyttat ut och man kan börja bry sig om omvärlden – det som verkligen spelar roll – igen. En kompis sa åt mig att om jag funderar på att bo kvar här i Etiopien och jobba med människor kanske det vore bra att hitta en man att leva med? Nä fy tusan, jag klarar mig bättre själv, tänkte jag, medan jag log artigt mot min välmenande vän.

Sen hände någonting. Vad och när förblir oklart, men plötsligt började jag se ett mönster. Alla tjejer som jag pratar med på jobbet börjar sin livshistoria med att berätta om sin familj, vad som gick fel där. Jag fick nåden att lära känna gifta par som inte tryckte ner varandra djupare ner i soffan, utan pushade varandra att gå ut ur sitt hus och tjäna andra på ett sundare sätt än tidigare. Dessa briljanta kvinnor på kontoret som verkar få mer kärlek för andra barn efter att de fått barn själva, vad beror det på? Och kanske kan två bekämpa osund individualism bättre än en?

Att upptäcka det var egentligen lika stort som att upptäcka vem jag ska leva med, för om jag inte insett att tvåsamheten kan ge mig, oss, vackrare syften, mer ork och bättre motståndskraft hade jag nog aldrig tagit det steget.

Foto Malin Hansson

(Insikten firar vi med en ny bloggkategori!)

Om Money och osynliga barfotabarn

Ibland händer det att människor på gatorna jag går fram ropar ”Money!” när de ser mig. Och det är ju totalt orimligt. Jag är en offentlig anhängare av kollektivtrafiken, medan andra med mer pigment kör omkring i vrålåk som jag aldrig ens satt min rumpa i. Mina kläder är totalt intetsägande i jämförelse med tyget som klär etiopiska kvinnor i min ålder, och det finns uppskattningsvis två miljoner Addisbor med nyare mobiler än min Nokia som jag fick av en kompis 2009. Vad är det med mig som utstrålar rikedom?

Min hudfärg och endast min hudfärg.

Så vänder vi på steken, och Money ska bedöma Addis Abebas socioekonomiska standard. ”Det är ju så många som går utan skor här”, var det en svensk medelålders kvinna som sa. Än en gång; totalt orimligt. Visst går det ibland förbi en person utan något på fötterna, med det är ingenting i jämförelse med hur många människor som trippar omkring i fräscha sneakers, glittriga ballerinaskor, läckra lackdojor eller de obehagligt vanliga höghusen med platå och femtoncentimetersklack. Jag ser fler bara fötter i ett somrigt Sverige än i Etiopien. Men ändå är det någonting med detta land som – än idag – utstrålar barfotastandard. Åtminstone när Money är åskådare.

Dubbel förlust: Om tid

Förlust nummer ett: Mina första decennium på denna jord lärde mig att tid är pengar, att tid är ungefär det mest dyrbara jag har. Att använda ordet utmaning räcker därför inte till för att beskriva de (negativa) känslor som bubblar upp inom mig när jag måste vänta på allt, alltid. Bussen, mötet, bordet som skulle vara klart för två veckor sedan.

Insikten att jag blivit besegrad mjukas upp lite när jag förstår att den otroligt långsamma kassörskan inte vuxit upp i ett effektivitetssamhälle och att hon därmed är totalt omedveten om vilken skada hon åsamkar mitt inre. Förlusten tycks något oklar, bara för att senare cementeras när en motståndare – person som pratar i en tidszon och lever i en annan – ger mig svar på tal och därmed dödar allt hopp om vinst i denna kulturella strid; Du säger att tid är pengar, okej, så om jag ger dig lite tid, kan du göra pengar av den då eller?

Förlust nummer två: Erika hann skriva ”tid är pengar”-inlägget före mig.