På tal om oväntade vändningar

Jag trodde jag skulle ha ett planeringsmöte med en kristen radiopratare från Somalia men uttrycket ”det blir aldrig som man tänkt sig” kändes efteråt som en underdrift.

Först, ett virrvarr av vägbeskrivningar och telefonsamtal innehållandes ”jag är här men jag ser dig inte” – ”du borde se mig, jag är väldigt vit”. Sen, efter att vi funnit varandra och chauffören kommer vi hem till denne man. Där visar det sig att hans son fyller år och den somalisk-etiopiska familjen har valt att inte fira på det somaliska sättet som betyder inget alls utan på det etiopiska sättet som betyder deluxekalashurrahurra. Tårta, ljus, kameraman, läsk, frukt, barn, partyhattar och en mamma som berättar för en pappa att sonen faktiskt fyller fyra år och inte tre eller fem.

Slutsats: Om du tror att du ska på ett viktigt möte är det kanske inte så viktigt som att le åt en inhyrd kameraman. Kanske.

Perspektiv serveras aldrig på silverfat

När det återstår en vecka innan Sverigeresa finns det inget som går upp mot en kvällspromenad i Addis Abebas mindre charmiga delar. Att prata med människor som är komponerade på mer eller mindre exakt samma sätt som jag själv men som brottas med varken visum eller arbetstillstånd utan sin överlevnad. Där frågan inte är hur man ska kunna bevara sin livssituation utan hur man ska kunna förändra den. Målet är inte att stanna i Etiopien utan att komma bort från gatan.

Och så tänker jag på en annan mörk decemberkväll, förra veckan då det kändes som att hela min vardag löstes upp och försvann. Vid trottoarens kant satt en hopkurad person insvept i en filt. Han visste inte att vi lyssnade men sjöng ändå:

Herren är god
Gud har visat sin godhet i mitt liv

Det handlar inte om att förneka sin egen ledsamhet eller att hitta någon annan att tycka synd om istället för sig själv. Det är bara en djup övertygelse om att livet rymmer så mycket mer än mina känslor, att Gud är oändligt mycket större än både ändrade planer och till synes hopplösa livssituationer.

Perspektiv serveras aldrig på silverfat, men desto oftare i skiten.

Att veta

Jaha, det var det. Jag tvingas kapitulera och åker till Sverige om en vecka.

(Och förhoppningsvis kommer jag tillbaka innan 2012.)

Att inte veta

Etiopien har alltid erbjudit många kontraster – det finaste och det fulaste samlas på samma plats. Fattigdom, gemenskap, hopp, förtvivlan, glädje, frid, frustration, kärlek. De senaste månaderna har varit mer kontrastrika än någon annan period i mitt liv och nu har allt kulminerat i frågan om jag kommer få stanna här i nio dagar eller sex månader till. För ju bättre allting är, desto värre blir hotet om att behöva lämna allt det vackra.

Så vad gör man? Jo, man ber och ber och ber. Försöker tänka konstruktiva tankar som ”jag kommer inte att dö av att åka till Sverige” och ”Deboratjejerna kommer inte att dö om jag åker till Sverige”. Och så hoppas man på ett mirakel och väntar till måndag morgon då myndigheterna öppnar sina kontor och processen kan fortsätta.

Han är bra på mycket

Igår försökte jag förklara för en etiopisk vän att i den svenska kulturen är det inte så vanligt att berätta vad man är bra på – något som här förekommer typ hela tiden. Han förstod inte riktigt poängen med att hålla tyst om sina styrkor och det gör i ärlighetens namn inte jag heller. Och jag tycker mig kunna ana en viss kulturell förändring hos min kompis Gustav som är väldigt bra på dåliga låtar. Med mera.

– Ha det så bra på skolan, sa jag efter lunchen.
– Ha det så bra på Ministry of Labour and Social Affairs, sa Gustav.
– Imponerande att du vet vad det heter.
– Ja, jag är ganska bra på namn.

Något desperat

Varsågoda kära bloggläsare, här bjuder jag på en sammanfattning av en lång och krånglig historia:

1. Jag fick för mig att det är i Etiopien jag ska bo, arbeta och leva.
2. Etiopiska ambassaden i Stockholm fick för sig att 3 månaders visum fick räcka.
3. Migrationsverket i Addis Abeba fick för sig att de kan förlänga mitt visum med 15 dagar.
4. Arbetsmyndigheten i Addis Abeba fick för sig att jag hade alldeles för få stämplar på mina papper och alldeles för få brev från andra myndigheter.

Resultat: Jag är rätt hjälplös. Allt byråkratiskt talar emot mig. Men det märkliga är att mitt i detta kaos blir jag säkrare än någonsin, det är här jag vill vara. Sega myndigheter är ingenting i jämförelse med det arbete jag kommit hit för att inte bara påbörja utan också fortsätta med, en bra tid framöver.

En vän påminde mig just om att Gud är större än staten och i det här läget finns det garanterat ingenting förutom bön som kan förvandla den här situationen. Ni som ber, snälla be!

Ingenting är omöjligt

Gatutjejer kan ta ansvar för sina liv.
Gatutjejer kan jobba.
Gatutjejer kan med hjälp av linjal, sax och lim förvandla simpla papper till vackra pärlor.

Lite nu och då gör jag små inhopp på Rest Center, där vi klipper, limmar och lackar tills vi får ett resultat som kan innebära att världen blir lite vackrare och tjejerna lite mer självförsörjande.

Etiopien vs Sverige

Om man råkade födas i Sverige finns det en stor risk att man också givits en stor dos frustrationskapacitet när det kommer till saker som krånglar. Byråkratimonster, möten som ställs in genom att ingen dyker upp eller strömavbrott när man som mest behöver en lampa. Men gång på gång på gång, när jag försöker ta kontakt med svenska institutioner är det tusen gånger värre än i Etiopien.

Som när Uppsala Universitets Studentportal får för sig att ta en ledig dag precis när jag behöver komma åt de utbildningsintyg jag behöver för att kunna stanna i det här landet.

Etiopien må ha sina brister, men de kompenseras ofta av andra saker såsom frid och glädje och komik. Sverige kan inte ens erbjuda en rolig felstavning.

Att märka när man sitter i en oorganiserad kö

Jag har sett många etiopiska myndighetsbyggnader de senaste dagarna, och därmed har jag också sett en hel drös med lappar uppklistrade på väggarna. Vita A4-papper med diverse information på, snett och vint med tejp lite överallt. Amarinjan är så vitt jag vet rättstavad, annat är det med engelskan.

NO ENTER, säger ”skylten”. Och någon initiativtagande myndighetsperson har tagit tag i situationen för att förbättra kommunikationen med utlänningarna genom att med bläckpenna plita dit ett litet y.

NO ENTERy

Så bra, då vet jag att jag inte får gå förbi sekreterarens skrivbord.

Who’s who

Söndag kväll, solen har gått ner för några timmar sedan och luften börjar bli kall. Veckan som ligger framför är ett enda virrvarr av ansvar, jobb och behov som konstant stirrar en i ögonen. Säga vad man vill om stress, men den har en utomordentlig förmåga att lägga lock på både kärlek och inspiration. Sådana stunder, när man helst skulle vilja att prostitutionen/fattigdomen/ondskan redan var utrotad, är det väldigt bra med en vis vän som vågar se min mänsklighet och påminna mig om sanningen:

You are not the solution to this world. You are not God.