Perspektiv serveras aldrig på silverfat

När det återstår en vecka innan Sverigeresa finns det inget som går upp mot en kvällspromenad i Addis Abebas mindre charmiga delar. Att prata med människor som är komponerade på mer eller mindre exakt samma sätt som jag själv men som brottas med varken visum eller arbetstillstånd utan sin överlevnad. Där frågan inte är hur man ska kunna bevara sin livssituation utan hur man ska kunna förändra den. Målet är inte att stanna i Etiopien utan att komma bort från gatan.

Och så tänker jag på en annan mörk decemberkväll, förra veckan då det kändes som att hela min vardag löstes upp och försvann. Vid trottoarens kant satt en hopkurad person insvept i en filt. Han visste inte att vi lyssnade men sjöng ändå:

Herren är god
Gud har visat sin godhet i mitt liv

Det handlar inte om att förneka sin egen ledsamhet eller att hitta någon annan att tycka synd om istället för sig själv. Det är bara en djup övertygelse om att livet rymmer så mycket mer än mina känslor, att Gud är oändligt mycket större än både ändrade planer och till synes hopplösa livssituationer.

Perspektiv serveras aldrig på silverfat, men desto oftare i skiten.