Igår försökte jag förklara för en etiopisk vän att i den svenska kulturen är det inte så vanligt att berätta vad man är bra på – något som här förekommer typ hela tiden. Han förstod inte riktigt poängen med att hålla tyst om sina styrkor och det gör i ärlighetens namn inte jag heller. Och jag tycker mig kunna ana en viss kulturell förändring hos min kompis Gustav som är väldigt bra på dåliga låtar. Med mera.
– Ha det så bra på skolan, sa jag efter lunchen.
– Ha det så bra på Ministry of Labour and Social Affairs, sa Gustav.
– Imponerande att du vet vad det heter.
– Ja, jag är ganska bra på namn.
På tal om ovanstående…
Är det okej om jag kallar dig baby?
Alla dessa namn gör mig crazy.
(Baby, Newkid)