Gud vs urinblåsan

På ett café hör jag delar av ett samtal från bordet bredvid; Egziabher, Gud, nämns i varannan mening. Gud vet, om Gud vill, Gud vare tack. Och så är det ofta i denna stad, att Gud tillåts vara med i den mest vardagliga konversationen utan att det blir spänt eller krystat. Så avslappnat är det dock inte alltid. För några månader sen satt jag lite på sidan av när en etiopisk vän började samtala med en avlägsen bekant från Sverige. Etiopiern hoppade över allt som hade med väder och sport att göra och rusade genast in på samtalsämnet som fick svensken att flacka med blicken; Religion.

– Tror du på Gud?

– Eh… Jo, eller nä, eller jag tror ju på en god kraft och så.

– Men tror du på Jesus? 

– Nej inte direkt, men jag gillar att gå i kyrkan under speciella högtider. 

Nervöst såg jag hur de två kulturerna frontalkrockade, mitt framför ögonen på mig som delade tro med den ene och uppväxt, kultur och allmän hjärntvätt med den andre. Tanken Nej nej nej kära etiopiska kompis, du förstår inte hur han tolkar det här! trängdes i min hjärna med tanke nummer två, stackars svensk som aldrig har ägnat en tanke på vilken Gud han ska tillbe. Med skräckblandad förtjusning såg jag hur samtalet på något mirakulöst sätt fortsatte, för att kulminera i meningsutbytet som etsat sig fast i min kropp, själ och ande alltsedan dess:

– Men om du menar att Gud inte finns, vad kan då förklara att du vaknar på morgonen? 

– Jag kanske måste kissa.