Man sitter där, lite halvt illamående och varm och allmänt peppad på att komma fram. Så vad gör man? Ljudnivån på chaufförens val av musik är för hög, så det funkar inte att lyssna på egen musik. Att läsa en bok är uteslutet. Alla runtomkring en har lyckats hitta en mindre obekväm sittställning och därmed lyckats somna. Så man tar kort. Ut genom fönstret, på allt afrikanskt som susar förbi. Träd, hyddor, getter, barn, berg. Resultatet av detta idoga fotograferande blir jättejättemånga bilder. Men plötsligt händer det, närmare bestämt den här veckan. För första gången i mitt liv har jag gjort en längre resa i Afrika utan att fota från bussfönstret. Ett halvt decennium tog det för polletten att trilla på plats; bilderna blir inte bra.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 