Här är vi

Snötarre

Klimatförändringarna är ännu inte så dramatiska att det snöar i Addis Abeba, så Tariku och jag tog våra varmaste kläder för att bege oss norrut – i ärlighetens namn inte så mycket för kylan som för den familjära värmen som lätt uppstår när man överraskar sin mor apropå hennes kommande födelsedag. 20 dagar stannar vi på svensk mark och passar på att göra allt det vi inte kan till vardags; gå på isar, äta annat än injera, krama syskonbarn och fundera lite extra på livet.

Hur gör svensken?

Några svenskar som relativt nyss kommit till Etiopien reflekterade över hur många gånger två etiopier kan hälsa på varandra – Har du frid, är det frid? Jo, frid här och frid där, frid, frid, frid, osv – varpå jag helt enkelt försökte förklara att det är ju precis som i Sverige. Man hälsar en första gång, sen hälsar man igen och den andra gången man frågar hur den andre mår menar man det liksom på riktigt.

”Nej, Elin. Så gör man inte.”

I Etiopien är det helt lugnt. Jag vet att jag inte är härifrån, att amarinja inte är mitt modersmål och att den här kulturen är konstig, eller åtminstone annorlunda. Jag har koll på en del, men att jag fortfarande är nybörjare i sammanhanget kan jag lätt ta med en klackspark.

Annat är det i Sverige. Träffar jag en äldre person tvingas jag kväva alla ”hur mår ni?” och står halvt stum framför sextiplusmänniskan. Vet aldrig vilken klädsel som är lämplig när jag ska på gudstjänst, stranden, fest eller begravning och ännu mindre hur mycket fysisk kontakt som är okej vid ett första möte. Tydligen är det inte normalt att stå och hålla i en bekants överarm när man har den första konversationen på två år.

Förvirrad.

Om semestern

En månad och tre veckor var jag i Norrbotten, och det var utan tvekan ett par av de bästa månader jag någonsin varit med om. Det senaste året har vänt upp och ner på ungefär allt som går att vända på och utmaningar har jag verkligen inte behövt leta efter. Det har varit fantastiskt, men också omtumlande gånger tusen. Just därför var denna sommar balsam för själen, med vänner, skog, fika och lugn. Bär och glass, läger och blommor som aldrig ville sluta blomma.

Och såklart, min briljanta familj.

Nu drar vi

Dagen är kommen! Nu ska Tariku och jag bara över floden och berget och ta oss igenom några regnskogar innan vi sätter oss i planet som ska ta oss till Sverige. Alternativt inser vi att vårt liv inte är så afrikanskt som vi ibland kanske hoppas och tar taxin till bästa pizzerian och hänger där tills flyget går. Hur som helst ser vi med spänning fram emot några dagar i Uppsala och en månad i Norrbotten. Från och med nu blir bloggandet troligtvis lite mer skralt, men antalet möjligheter att ses live kommer ökas drastiskt:

Den 8 juli kl 18, nästa söndag, är det Streetlight-café i EFS Blåsmark. Där kommer vi berätta om vad vi gör och drömmer om att fortsätta göra, det blir musik och fika och allt möjligt bra!

Tejp Norr kommer en massa att hända hela tiden. Jag själv predikar på öppningsmötet tisdagen den 10 juli kl 19.15 och på något av kvällscaféerna blir det något slags Etiopiensnack.

I övrigt finner ni oss i ett lusthus, på ett berg eller nära vatten. Here we go!