Det fina i kråksången

Under regnperiodens sista skälvande veckor är det lätt att få meteorologhybris – varje dag konstaterar jag att just denna måndag, tisdag eller onsdag är sista dagen av regn. Jag har fel ganska ofta, för än har det inte slutat regna. Och när jag går med mina tygskor i vattenpölar som inte längre kan kallas pölar utan mer utgör en hel stad är det lätt att solen i sinnet försvinner. Men då avbryts min inre klagosång av att jag inte längre är ensam under mitt paraply.

Jag ska bara till affären där borta, kan jag gå med dig? frågar killen som nu traskar tätt tätt bredvid mig, jag säger att det går bra och tänker att det här, det måste vara det som kallas det fina i kråksången.

Etiopien ligger inte i Afrika

Det här med att Etiopien ligger i Afrika måste vara en lögn som hela världen utom jag har gått på. Det är ju så fruktansvärt kallt. Om ni trodde att regnperiod betyder något tropiskt med varma, fuktiga nätter kan jag ge er en ny sinnebild: november i Uppsala. Utan värme i husen, utan varmvatten i kranen, utan tröst i form av julpynt. Bara kallt och regnigt, regnigt och kallt och ständigt isbitar till händer.

Så jag går och lägger mig i min kalla säng under täcken och filtar, lite halvbitter över att värmen verkar så vansinnigt långt bort, längtandes till myggnät och annat som hör det riktiga Afrika till. Men när jag då hör hyenorna yla någonstans utanför fönstret drar jag en kapitulationens suck. Det här är nog Afrika ändå.