På avstånd – i facklitteratur, på TV, i filmer – kan fattigdom verka rätt enhetligt. Enkla problem med enkla lösningar, och så väldigt ofta verkar det handla om unga tjejer och så väldigt sällan om medelålders män. Verkligheten är som alltid mer komplex, de problem man vill förstå visar sig alltid innebära så mycket mer än man tidigare trott.
Hemlöshetsproblematiken är ett tydligt exempel; i Sverige fick jag lätt för mig att ”gatufolket” är en massa människor som bor i kartonger och äter sopor, när en bostadslös person antingen kan vara en tonårig kille som går i skola och har gymkort eller en blind trebarnsmamma som tigger. Samma sak med prostitutionen. Addis Abeba är en stad med enorma klyftor, vilket också visar sig bland de prostituerade. Vissa håller till på finare gator, där de kan tjäna 800 birr (320 kr, en hyfsad månadslön) på en kväll och på så sätt hålla sig ifrån jobbet tills pengarna tagit slut och plånboken behöver fyllas. Andra tillbringar varje natt i gränder av lägsta standard och tjänar inte många ören per man.
Det lutar åt att den blivande Deboragruppen till stor del kommer utgöras av tjejer från den lyxigare delen av prostitutionsskalan, vilket betyder att vi måste vara mer tydliga än någonsin när vi pratar om pengar. Som min kollega så klockrent uttryckte det till några av tjejerna; Pengar kommer inte att lösa era problem – ifall de kunde det hade ni redan nått perfektion.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 