etiopien tjugotolv

Fem fantastiska minuter av fantastiska Anton! Om ni vill kan ni se filmen en gång, eller härma mig och göra tittandet till en daglig vana.

Yes I do

Det är en stor nåd att dagar man längtat efter så länge faktiskt kommer till slut och den 6 oktober 2012 blev så mycket mer än jag vågat hoppas på. Som om det inte vore nog med att jag fick bli fru till Tariku överöstes vi av kärlek från alla tänkbara håll. Glädjen hade ingen gräns och även om många sagt att dagen skulle komma att flyga förbi gick tiden inte alls fort, fastän vi hade roligt. Ett maraton i pepp och tacksamhet som egentligen inte har tagit slut än.

Den där blicken

Hon ropar mitt namn och mina bestämda steg tvingades lugna ner sig. Jag känner igen henne och har lätt att placera henne i det rätt mångtaliga facket ”tidigare Debora-tjej”. Jo nu bor jag här och jag är gift, jag har faktiskt varit gift ganska länge, och jag har barn och du Elin har du lärt dig amarinja nu? – orden sprutar ur henne och ackompanjerades av övertydligt kroppsspråk då hon lärde känna mig på tiden då mitt ordförråd var något mer begränsat.

Hon pratar mycket, men inget säger mer än den där karaktäristiska blicken som inte längre flackar utan istället ser en djupt i ögonen. Händer som inte längre letar efter något ställe att höra hemma på utan stabilt håller i paraplyet.

Gå vidare, det regnar ju, uppmanar hon mig snart. Ovetandes om att personerna jag ska träffa kommer att vara sena rusar jag vidare uppför den steniga backen och tänker på dessa unga kvinnor som jag mött, kommit nära, lämnat. Och då fattar jag det jag kanske borde ha insett från början; hon var ju med i den första gruppen. Den allra första Deboragruppen jag hade att göra med för snart fem år sen.

Jag vet inte riktigt vad som händer, men det verkar som att Gud har startat en slags hoppingivande ”Elin nu är det tid att se lite resultat”-kampanj.

Fortsätter att gå, kan inte låta bli att le. Tänker på den där blicken. Den lever jag för att få se.

Maria och Joakim

Den 1 september 2011 landade vi i Etiopien tillsammans, Maria och jag, och inte visste vi hur många promenader, samtal och böner vi hade framför oss då. Ett år senare går rackarn och gifter sig, och precis som det känns assurt att inte kunna vara med på dagen med garanterat flest skratt är detta purfärska äktenskap något som gör mig så vansinnigt glad i hjärtat. Grattis Maria och Joakim!!!