Kunden har alltid fel

Hela mitt liv har jag levt i föreställningen att jag som kund alltid har rätt. Jag får beställa ett skrovmål utan lök på Max och om skorna jag vill köpa inte finns i butik kan de alltid ringa till Luleå och kolla om de har rätt storlek hemma. Jag kan skriva ett kritiskt mail till Svenska Dagbladet angående deras val av huvudnyheter och få tre artiga svar – fastän jag inte ens prenumererar på tidningen.

Sen flyttade jag till Addis Abeba där killen i fotobutiken aldrig för sitt liv förstår att jag inte vill öka kontrasten på varje bild som ska framkallas. Där målaren närmast vägrar att måla husdörrar vita för att han aldrig sett vita dörrar i denna stad förut. Och förresten, varför skulle ett brudpar vilja åka i något annat än en vit limousine? Why? Why? But why?

Jag är kund och jag har aldrig rätt.

Rosa

En femårig tjej från Sverige hade tagit sig in på vårt kontor. Hon hade rosa tröja, rosa kjol och rosa skor.

– Visst är det väldigt vanligt att svenska flickor har rosa kläder? frågade min arbetskamrat.

– Jo, det har du rätt i, svarade jag och fick än en gång se världsbilden slipas till; rosaklädda flickor är visst ingen universell sanning.

Om Gurage, Norrbotten och etnisk tillhörighet

Nämen du vet han är ju Gurage.

eller

Min man är från Tigray.

eller

De gifte sig fastän han är Dorze. 

Rent teoretiskt förstår jag det, att det i detta land är viktigt att veta vilken folkgrupp man tillhör och jag börjar få rätt bra koll på vilken grupp som anses vara bra på att jobba och vilka som verkar bli politiker redan på BB. Längre än så kommer jag inte. Jag kommer aldrig att ha haft en uppväxt där jag, bara för att jag hade en mamma från Ångermanland aldrig riktigt kom in i det där norrbottniska sättet att prata, dansa, gifta sig, starta företag, äta och så. Jag vet inte hur det är att gå omkring på Stockholms gator och alla ser att jag är från norra Sverige bara för att jag har håret på ett visst sätt eller klär mig annorlunda.

Etiopien som nation har funnits med rätt länge i jämförelse med ungefär alla andra länder på kontinenten, men etnisk tillhörighet blir inte mindre viktigt för det. Givetvis finns det stora skillnader, vissa håller sig bara till sin egen grupp oavsett om det är bröllop eller affärer det handlar om, medan andra föredrar att presentera sig som enbart ”etiopier” (inte sällan för att de själva är en blandning av både öst och väst). Men fortfarande är etniciteten ständigt närvarande, en självklar del av världsbilden och vardagssnacket – och en utmaning för den där vita tjejen som aldrig riktigt kommer att fatta.

Lämna mig inte ifred!

Att vara ifred är en lyx som är svår att finna i Etiopien. Är det inte en hemhjälp som står nära, nära för att titta på när jag gör limejuice är det en granne som kommer och pratar med mig när jag sitter utanför huset och läser. Efter några månader i eget hus har jag dock avgiftats från behovet av egen yta och artiga avstånd. Och tur är väl det, annars hade jag inte överlevt länge här.

Hur gör svensken?

Några svenskar som relativt nyss kommit till Etiopien reflekterade över hur många gånger två etiopier kan hälsa på varandra – Har du frid, är det frid? Jo, frid här och frid där, frid, frid, frid, osv – varpå jag helt enkelt försökte förklara att det är ju precis som i Sverige. Man hälsar en första gång, sen hälsar man igen och den andra gången man frågar hur den andre mår menar man det liksom på riktigt.

”Nej, Elin. Så gör man inte.”

I Etiopien är det helt lugnt. Jag vet att jag inte är härifrån, att amarinja inte är mitt modersmål och att den här kulturen är konstig, eller åtminstone annorlunda. Jag har koll på en del, men att jag fortfarande är nybörjare i sammanhanget kan jag lätt ta med en klackspark.

Annat är det i Sverige. Träffar jag en äldre person tvingas jag kväva alla ”hur mår ni?” och står halvt stum framför sextiplusmänniskan. Vet aldrig vilken klädsel som är lämplig när jag ska på gudstjänst, stranden, fest eller begravning och ännu mindre hur mycket fysisk kontakt som är okej vid ett första möte. Tydligen är det inte normalt att stå och hålla i en bekants överarm när man har den första konversationen på två år.

Förvirrad.

Ovan ytan

Det som i det svenska samhället göms inuti ligger i denna stad utanpå, allt syns så mycket. Om någon nyligen har förlorat en närstående råder ingen tvekan om huruvida personen i fråga sörjer, kläderna är svarta och den traditionella sjalen läggs på ett speciellt sätt över huvudet. På begravningen stängs gatan av för sorgehus, där gråt och klagan hörs långt ifrån. På sjukhusen sitter män och kvinnor insvepta i vita filtar, att de är på rätt ställe behöver ingen tvivla på eftersom smärtan, tröttheten, illamåendet inte stängts in i något rum men får snällt vänta på sin tur. I  ett köpcenter har en man rullat fram sin röda matta  och ber mot Mekka och överallt i staden kan protestanter, ortodoxa och muslimer lätt identifieras; klädsel, dekorationer och musik i minibussar eller bara sättet man pratar på. Jag har hört att det finns fattigdom i Sverige, men har sällan sett den. Här gömmer den sig aldrig i en lägenhet, här finns den alltid framför dina ögon.

Bästa värsta

Min nyförälskelse i Etiopien varade väldigt länge. Jag hittade inga fel eller brister, problem var bara potentiella lösningar och till och med avgaserna luktade gott. Första veckorna i denna stad umgicks jag med en massa fina vänner, men ingen av dem förstod vad jag gick igång på eftersom det rent objektivt bara fanns kyla och kommunikationsproblem.

Efter några år kom verkligheten ifatt – verkligheten att ingen stad är perfekt, ingen organisation är perfekt och ingen människa är perfekt (inte ens om hon eller han är född i Etiopien). Dagarna började bjuda på annat än bara pepp och frustrationen flyttade in i mitt tidigare så lätta sinnelag. Att kalla det en kris är väl att ta i, men världsbilden blev lite mer nyanserad och jag kunde höra mig själv ropa ut saker som MEN FINNS DET INGEN STRUKTUR!!???!!?!?!

Numera finns det inte bara roliga barn, det finns också ungar som är asstöriga eftersom de bara skriker efter en när man relativt nyvaken försöker ta sig till kontoret. Numera är inte varje bussresa en njutningsfull upplevelse utan snarare en avancerad övning i tålamod då det var femte meter finns en medpassagerare som vill hoppa av. Och jo, stundtals tar frustrationen över och jag glömmer bort hur golvad jag en gång var av denna stad. Då drömmer jag mig tillbaka till busstidtabeller, stillhet, Bregott och en svensktalande majoritet en liten stund, för att sen återgå till vardagen som måste få tillåtas vara lite mittemellan någon gång. Och även om Addis Abeba inte är något paradis är det minsann gott nog.

 

Vadå kulturen?

På middag hos den granne som bor närmast.

– Do you like our culture?

(Menar han maten, att äta med händerna eller att slänga in Gud, Maria och Jesus i var och varannan mening? Att vitlök, mjölk och honung anses som så mycket bättre än hostmedicin, eller det här med att förneka att man är sjuk fram tills dödsbädden? Kanske syftar han på musiken, kläderna, kaffet, de gigantiska sofforna eller TV:n som alltid slås på när gäster kommer på besök? Vill han ha ett uttalande om upphöjandet av USA eller kvinnans roll i hemmet? Eller vill han ha min åsikt om det faktum att alla, alltid ska och får ha en åsikt när det handlar om utseende men att väldigt få uttrycker sina åsikter om politiken? Dansen – aldrig med höfterna, alltid med axlar och armar? Nej, det måste nog vara maten han syftar på.)

– Yes, I like it.

Gott nytt 2005!

Etiopiskt nyårsfirande kan sammanfattas med fem ord: benådning, får, höna, gräs och oxe.

Benådning innebär att etiopiensvenskarna, exklusive undertecknad, får lämna fängelset de suttit inne i de senaste 14 månaderna. Grattis!

Majoriteten av Addis Abebas befolkning fokuserar dock på annat. Som att köpa får.

1: Välj får.

2: Få hem fåret.

Hönor finns det också gott om.

Vissa tar till olika knep för att highlighta sina hönor, och därmed få sälja lite mer. Att placera en höna på huvudet verkar vara en riktig hit.

Sen var det ju det här med gräs. Går att köpa lite varstans.

Om ni undrar varför man skulle få för sig att köpa ett knippe gräs är det givetvis för att skapa en härlig nyårskänsla på golvet. Tänk ”nytt år, nya möjligheter”.

Sist men inte minst kan man fira in det nya året genom att slakta en oxe för 10 000 birr. Förslagsvis kan man göra det precis där en viss etiopiensvensk (inte någon av dem i fängelset) går förbi tre gånger just under slaktningstimmarna så hon tvingas hoppa på stenar för att inte sätta foten i en blodflod eller trampa i en hög med tarmar. För att bespara er det magstarka men ändå bjuda lite på känslan illustrerades detta i en förlåtande suddig bild:

Till er alla sju år bort, GOTT NYTT ÅR!

Nu är det inte roligt längre

Vi var en brokig skara som satt framför en TV för att se på premiärministerns begravning och bland oss fanns en diaspora-etiopier som påbörjade varje mening på engelska för att sen avsluta den på amarinja.

– De har gjort ett väldigt bra jobb med avspärrningarna, de har ju till och med skapat en flod, sa jag med tanke på att alla sörjande fick vada genom vattenströmmar.
– Det har faktiskt ingenting med vägarna att göra, sa diasporakillen gravallvarligt.
– Nej, jag vet det, sa jag och mitt hjärta gick sönder av åtta knivhugg;

Det
går
inte
att
vara
ironisk
i
Etiopien

Tanken var ju inte att jag skulle behöva förklara mig, tanken var ju att diasporatypen och alla andra inblandade skulle se det komiska i situationen. Men jag begär inte mycket. De behöver inte skratta, de behöver inte ens tycka det är lite småroande – bara de fattar att jag inte är seriös!!!

Att bo i Etiopien och behålla sin ursprungliga humor är omöjligt; om du ska vara ironisk måste du ta i för kung och fosterland och säga något i stil med ”jag ska döda dig med mitt gevär om du inte lämnar in den här rapporten i tid”. Då kanske någon fattar. Men så gör man ju inte i fosterlandet.

Sen tror man att mörkret bjuder på en ljusglimt, när det kommer ett gäng svenskar och stannar här några veckor eller en termin. Man tänker att nu minsann kommer jag få utlopp för det där som 90-talet sådde i mig, och kör igång på direkten.

– Elin, vad använder man den där tunnan till? frågar den nyanlända svensken och pekar på något man förvarar teffmjöl i.
– Där förvarar man fårtarmar, svarar jag.
– Jaha.

Nio knivhugg;

Vi
har
ingen
gemensam
referensram
i
det
här
landet

De nyanlända svenskarna säger åt mig att jag inte får driva med dem om något som har med någonting alls att göra och jag förpassas till lokalbefolkningen. Små låtsasslagsmål när man ska hälsa, hahahahahahahahahaha.