Igår förklarade jag för en icke-etiopier att det i denna stad är en aktivitet per dag som gäller. Idag dricker jag te hos en kompis eller Idag jobbar jag eller Idag går jag till kyrkan.
Idag var Tariku och jag i kyrkan, sen satte vi oss i minibuss nummer ett, minibuss nummer två och minibuss nummer tre för att slutligen komma till ett ettårskalas där vi käkade injera och drack läsk. Sen, tre bussar för att komma hem, pusta ut i fem minuter för att plötsligt överraskas av ett gäng svenskar I SOVRUMMET (anländandet var i och för sig ingen överraskning, det är bara det att ingen etiopisk gäst någonsin kommer in längre än till vardagsrummet vilket fungerar som husesynsavvänjning). Det var Salts Outreach-grupp som var på besök, och de hade till och med tagit med sig cupcakes (kulturchock nummer två, saknade dock inte smaklös tårta med låtsasgrädde som är det vanligare alternativet på bjudningar av olika slag). De kom, vi fikade, vi bad, de gick (och flyger nästan exakt nu till Sverige). Några minuters fixande och sen kom familjen, den etiopiska. Vilken glädje att ha en familj på andra sidan floden! Vi åt injera tills vi inte orkade mer, då gick vi över till mjölkchoklad.
En aktivitet per dag? Inte denna söndag. Nu är huvudet tungt, hjärtat glatt och jag konstaterar att livet visst kan få vara lite hektiskt ibland. Men imorgon, då ska jag jobba. Bara.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 