Vi var en brokig skara som satt framför en TV för att se på premiärministerns begravning och bland oss fanns en diaspora-etiopier som påbörjade varje mening på engelska för att sen avsluta den på amarinja.
– De har gjort ett väldigt bra jobb med avspärrningarna, de har ju till och med skapat en flod, sa jag med tanke på att alla sörjande fick vada genom vattenströmmar.
– Det har faktiskt ingenting med vägarna att göra, sa diasporakillen gravallvarligt.
– Nej, jag vet det, sa jag och mitt hjärta gick sönder av åtta knivhugg;
Det
går
inte
att
vara
ironisk
i
Etiopien
Tanken var ju inte att jag skulle behöva förklara mig, tanken var ju att diasporatypen och alla andra inblandade skulle se det komiska i situationen. Men jag begär inte mycket. De behöver inte skratta, de behöver inte ens tycka det är lite småroande – bara de fattar att jag inte är seriös!!!
Att bo i Etiopien och behålla sin ursprungliga humor är omöjligt; om du ska vara ironisk måste du ta i för kung och fosterland och säga något i stil med ”jag ska döda dig med mitt gevär om du inte lämnar in den här rapporten i tid”. Då kanske någon fattar. Men så gör man ju inte i fosterlandet.
Sen tror man att mörkret bjuder på en ljusglimt, när det kommer ett gäng svenskar och stannar här några veckor eller en termin. Man tänker att nu minsann kommer jag få utlopp för det där som 90-talet sådde i mig, och kör igång på direkten.
– Elin, vad använder man den där tunnan till? frågar den nyanlända svensken och pekar på något man förvarar teffmjöl i.
– Där förvarar man fårtarmar, svarar jag.
– Jaha.
Nio knivhugg;
Vi
har
ingen
gemensam
referensram
i
det
här
landet
De nyanlända svenskarna säger åt mig att jag inte får driva med dem om något som har med någonting alls att göra och jag förpassas till lokalbefolkningen. Små låtsasslagsmål när man ska hälsa, hahahahahahahahahaha.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 