Min nyförälskelse i Etiopien varade väldigt länge. Jag hittade inga fel eller brister, problem var bara potentiella lösningar och till och med avgaserna luktade gott. Första veckorna i denna stad umgicks jag med en massa fina vänner, men ingen av dem förstod vad jag gick igång på eftersom det rent objektivt bara fanns kyla och kommunikationsproblem.
Efter några år kom verkligheten ifatt – verkligheten att ingen stad är perfekt, ingen organisation är perfekt och ingen människa är perfekt (inte ens om hon eller han är född i Etiopien). Dagarna började bjuda på annat än bara pepp och frustrationen flyttade in i mitt tidigare så lätta sinnelag. Att kalla det en kris är väl att ta i, men världsbilden blev lite mer nyanserad och jag kunde höra mig själv ropa ut saker som MEN FINNS DET INGEN STRUKTUR!!???!!?!?!
Numera finns det inte bara roliga barn, det finns också ungar som är asstöriga eftersom de bara skriker efter en när man relativt nyvaken försöker ta sig till kontoret. Numera är inte varje bussresa en njutningsfull upplevelse utan snarare en avancerad övning i tålamod då det var femte meter finns en medpassagerare som vill hoppa av. Och jo, stundtals tar frustrationen över och jag glömmer bort hur golvad jag en gång var av denna stad. Då drömmer jag mig tillbaka till busstidtabeller, stillhet, Bregott och en svensktalande majoritet en liten stund, för att sen återgå till vardagen som måste få tillåtas vara lite mittemellan någon gång. Och även om Addis Abeba inte är något paradis är det minsann gott nog.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 