Om mitt liv vore ett skolschema skulle ingen historia, matematik eller idrott få plats för det jag inte visste när jag flyttade hit var att jag valde Liv med Språkinriktning. Alltså att typ allt, typ alltid handlar om svenska, engelska och amarinja i olika kombinationer. Och om jag har turen att besöka eller få besök av mina svärföräldrar får jag extra språkstimulans; hadinja.
Till en början verkar det väldigt bra och kontrollerat – tre språk kan väl inte vara så farligt. Men då kommer Stora Språkmixern och gör språksylta av min tidigare rätt språkbegåvade hjärna. Det började med att jag slängde in något enstaka ord på amarinja när mitt engelska ordförråd svek mig. Sen gick det utför. Brant, fort, okontrollerbart. Och nu: säger jag något på engelska frågar jag mig själv om jag hade kunnat säga samma sak på amarinja, säger jag något på amarinja funderar jag på om det där verkligen var grammatiskt korrekt, säger jag något på svenska tänker jag att oj vilket konstigt språk det här är egentligen. Och när han jag lever med låter modersmålet hadinja ta över vet jag inte om jag ska bli glad över att amarinjan inte längre låter lika konstigt som hadinja eller bara lägga mig i fosterställning i ett hörn och hyperventilera lite.
Livets hårda skola. Och det finns inte en enda språkfri timme.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 