Ovan ytan

Det som i det svenska samhället göms inuti ligger i denna stad utanpå, allt syns så mycket. Om någon nyligen har förlorat en närstående råder ingen tvekan om huruvida personen i fråga sörjer, kläderna är svarta och den traditionella sjalen läggs på ett speciellt sätt över huvudet. På begravningen stängs gatan av för sorgehus, där gråt och klagan hörs långt ifrån. På sjukhusen sitter män och kvinnor insvepta i vita filtar, att de är på rätt ställe behöver ingen tvivla på eftersom smärtan, tröttheten, illamåendet inte stängts in i något rum men får snällt vänta på sin tur. I  ett köpcenter har en man rullat fram sin röda matta  och ber mot Mekka och överallt i staden kan protestanter, ortodoxa och muslimer lätt identifieras; klädsel, dekorationer och musik i minibussar eller bara sättet man pratar på. Jag har hört att det finns fattigdom i Sverige, men har sällan sett den. Här gömmer den sig aldrig i en lägenhet, här finns den alltid framför dina ögon.

Det normala Afrika

Foto Klara Lahne

När illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott förlorat sin Afrikacharm, vet ni vad som kvarstår? Illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott. Sakta men säkert faller det romantiska skimret av och verkligheten visade sig vara rätt skitig under allt glitter.

Så plötsligt, mitt i allt det irriterande normala, kommer den, förvissningen om att jag är i Afrika. Tack vare en kvinna som pratade ett språk jag inte kan. Lo lo mambo jambo waka waka.

Och den känslan kommer jag krampaktigt hålla fast i ända tills den dag jag lärt mig alla åttinånting språk som talas i detta land.

Bästa värsta

Min nyförälskelse i Etiopien varade väldigt länge. Jag hittade inga fel eller brister, problem var bara potentiella lösningar och till och med avgaserna luktade gott. Första veckorna i denna stad umgicks jag med en massa fina vänner, men ingen av dem förstod vad jag gick igång på eftersom det rent objektivt bara fanns kyla och kommunikationsproblem.

Efter några år kom verkligheten ifatt – verkligheten att ingen stad är perfekt, ingen organisation är perfekt och ingen människa är perfekt (inte ens om hon eller han är född i Etiopien). Dagarna började bjuda på annat än bara pepp och frustrationen flyttade in i mitt tidigare så lätta sinnelag. Att kalla det en kris är väl att ta i, men världsbilden blev lite mer nyanserad och jag kunde höra mig själv ropa ut saker som MEN FINNS DET INGEN STRUKTUR!!???!!?!?!

Numera finns det inte bara roliga barn, det finns också ungar som är asstöriga eftersom de bara skriker efter en när man relativt nyvaken försöker ta sig till kontoret. Numera är inte varje bussresa en njutningsfull upplevelse utan snarare en avancerad övning i tålamod då det var femte meter finns en medpassagerare som vill hoppa av. Och jo, stundtals tar frustrationen över och jag glömmer bort hur golvad jag en gång var av denna stad. Då drömmer jag mig tillbaka till busstidtabeller, stillhet, Bregott och en svensktalande majoritet en liten stund, för att sen återgå till vardagen som måste få tillåtas vara lite mittemellan någon gång. Och även om Addis Abeba inte är något paradis är det minsann gott nog.