Etiopien ligger inte i Afrika

Det här med att Etiopien ligger i Afrika måste vara en lögn som hela världen utom jag har gått på. Det är ju så fruktansvärt kallt. Om ni trodde att regnperiod betyder något tropiskt med varma, fuktiga nätter kan jag ge er en ny sinnebild: november i Uppsala. Utan värme i husen, utan varmvatten i kranen, utan tröst i form av julpynt. Bara kallt och regnigt, regnigt och kallt och ständigt isbitar till händer.

Så jag går och lägger mig i min kalla säng under täcken och filtar, lite halvbitter över att värmen verkar så vansinnigt långt bort, längtandes till myggnät och annat som hör det riktiga Afrika till. Men när jag då hör hyenorna yla någonstans utanför fönstret drar jag en kapitulationens suck. Det här är nog Afrika ändå.

Meles

En avliden premiärminister är ingen liten grej, åtminstone inte i detta land. Hela landet står still – inga politiska spänningar kan konkurrera med den vördnad som präglar staden. Det spelas den sorgligaste av musik på varenda radiokanal, säljs idolbilder i varje stadsdel och samtliga program på den statliga TV-kanalen har ställts in till förmån för sorgebearbetning utan gräns. Det hyllas och gråts om vartannat och det är inte utan att man förundras en smula. Dels över hur omtyckt denne man faktiskt var och dels över vilken stor skillnad det kan vara mellan etiopisk och svensk media.

Ett nytt Etiopien

Tisdag. Vaknade tidigt och mitt i telefonens alarm kom ett sms; Our prime minister passed away. Fortfarande nyvaken försökte jag lyssna extra noga för att kontrollera om jag liksom kunde höra någon skillnad på Addis Abeba. Det gjorde jag inte, hon verkade leva sitt vanliga liv. Efterträdaren är redan utsedd och det hela verkar väldigt förberett. Men ändå är ingenting sig likt; sorgen är påtaglig och TV:n visar otaliga inslag av gråtande etiopier som försöker sätta ord på sina känslor.

För nu lever han inte längre, Etiopiens premiärminister Meles Zenawi.

OS och Etiopiens medaljsamling

Ännu ett olympiskt spel har nått sitt slut och medan London återgår till sitt vanliga jag diskuteras i Addis Abeba ”the federation”, Etiopiens svar på SOK som avgör vilka av alla 80 miljoner invånare som ska få representera landet i OS. De valde fel, menar man. Visserligen kan detta verka som en märklig analys, men när 31 av de 100 snabbaste maratonlöparna det senaste året varit etiopier är det lättare att förstå frustrationen. Det är löpning och endast löpning som gäller – en oerhörd toppbredd i kombination med regler som begränsar antalet etiopiska tävlanden till ynka tre.

Bra eller dåliga val, antalet medaljer blev i alla fall sju, med guld i 5000 meter, 10000 meter samt maraton. Men vad säger ni Etiopien, vore det inte fint med lite mer bredd till 2016? Konstsim kanske blir svårt, men om det nödvändigtvis är långdistans som gäller kan väl åtminstone gång vara något?

Där det händer

Exakt när det hände vet jag inte, men jag har gått från att vara totalt frågande inför det faktum att utbildning nämns i varje utvecklingsdiskussion till att numera bli alldeles salig i blicken när jag ser en skolbyggnad eller barn som i för stora skoluniformer traskar med bestämda steg mot ännu en dag av utbildning. Förut hade jag aldrig träffat någon som inte fått gå ens några år i grundskola, sedan jag flyttat till Etiopien händer det desto oftare. Och det är så tydligt vad som händer med flickan som hjälper grannarna med matlagningen istället för att lära sig att skriva och räkna. Hon växer inte riktigt som andra barn. Flickan som däremot får lära sig, hennes nyfikenhet blir större för varje dag och det verkar som att ingenting kan stoppa henne. En av de anställda på den lilla restaurangen flackar med blicken när hon inte kan räkna ut den totala summan av middagsgästernas injera och istället tvingas ropa på hjälp från köket. Fruktförsäljaren däremot, han meddelar utan problem priset, men tvekar heller inte att ta till miniräknaren när han inte kan hålla koll på vad all banan och avokado och ananas egentligen kostar. För det är inte kunskapen som är grejen, det är människan.

Nu drar vi

Dagen är kommen! Nu ska Tariku och jag bara över floden och berget och ta oss igenom några regnskogar innan vi sätter oss i planet som ska ta oss till Sverige. Alternativt inser vi att vårt liv inte är så afrikanskt som vi ibland kanske hoppas och tar taxin till bästa pizzerian och hänger där tills flyget går. Hur som helst ser vi med spänning fram emot några dagar i Uppsala och en månad i Norrbotten. Från och med nu blir bloggandet troligtvis lite mer skralt, men antalet möjligheter att ses live kommer ökas drastiskt:

Den 8 juli kl 18, nästa söndag, är det Streetlight-café i EFS Blåsmark. Där kommer vi berätta om vad vi gör och drömmer om att fortsätta göra, det blir musik och fika och allt möjligt bra!

Tejp Norr kommer en massa att hända hela tiden. Jag själv predikar på öppningsmötet tisdagen den 10 juli kl 19.15 och på något av kvällscaféerna blir det något slags Etiopiensnack.

I övrigt finner ni oss i ett lusthus, på ett berg eller nära vatten. Here we go!