Ni vet säkert hur det är. Man läser om arbetsförhållandena på ett bananplantage eller varför ekologiskt egentligen är bra. Och så väcks en avsmak; jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om hur mina kläder blivit sydda eller vem som får betala priset för mitt dagliga kött. Ska jag behöva tänka på det hela tiden?
Hela tiden tänker vi på annat. Jag kommer in på Willys och skannar snabbt av hyllan med pasta, hittar ett paket spaghetti som är billigt, men inte så billigt att det ser ut att vara dålig kvalitet. En annan gång ska jag köpa nya strumpor och bestämmer vilken färg jag vill ha på dem även om det inte spelar särskilt stor roll. Eller så ska jag beställa mat och funderar några sekunder vad jag är sugen på (ett greenmål, extra dressing). Konstant – utan att vi ens märker det – väger vi in olika faktorer i våra val. Priset. Utseendet. Hållbarheten. Smaken.
Vi har fått ta del av ännu en faktor; hur detta påverkar andra. Hur det påverkar miljön och hur personerna längs produktionskedjan kan tänkas ha det. Men där verkar vi ha fått nog. Vår hjärna har inga problem att välja utifrån vad som är snyggt eller vilken olivolja som ”känns lite lyxigare”, att väga kvalitet gentemot pris. Men så fort diskussionen börjar handla om andra förekommer argument som ”jag vill inte styras av dåligt samvete hela tiden” allt oftare.
Kanske (kanske kanske kanske) är det för att alla andra faktorer handlar om mig. Jag är väldigt bra på att veta vad jag själv vill. Gult, billigt, inga tillsatser, nyttigt, bomull hellre än polyester – det går av bara farten. Men när jag står där bland tusentals produkter och påminns om det faktum att någon har gjort det här, att någon har jobbat för maten jag ska äta ikväll, blir det jättesvårt. För det är svårt att sätta mina egna preferenser åt sidan, svårt att låta någon annan komma in i min konsumtionsekvation som tidigare varit så okomplicerad – och ensam.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 