Tjejerna är på gatan för att männen är där

Det är väldigt lätt att stirra sig blind på dem vi försöker guida från prostitution till ett något som är värt att kallas liv. Det är projektmål, en tjej som är sjuk, budget, inköp, en tjej som har en massa ekonomiska skulder, schema, en tjej som är bra på att sjunga.

Men om vi stannar där, aldrig ser längre, missar vi hela grundproblemet. Synen på kvinnan, flickan, och hennes ställning i samhället. ”Tjejerna är på gatan för att männen är där”, som en i vårt arbetsteam sa. Problemet är inte utbudet, problemet är efterfrågan, och hur smärtsam är inte den insikten. Om vi ska lyckas bli arbetslösa kan vi inte stirra oss blinda på de unga kvinnor som säljer sina kroppar, vi måste börja fokusera på de strukturella problem som gör det möjligt.

Och i jämförelse verkar 15 före detta prostituerade som en väldigt enkel match.

Tolken och jag

Fram till den dag då min amarinja kommer som ett rinnande vatten undervisar jag på engelska med en tolk bredvid mig. Denna tolk har makten att göra lektionen till en iskall timme där ingen förstår och ingen diskuterar eller att skapa en vardagsrumskänsla där tjejerna skrattar, jag blir inspirerad och kommer på bra exempel och alla går därifrån med ett leende på läpparna. Jag skulle tippa att 70 procent av undervisningens resultat beror på tolken, för oavsett hur många timmar jag ägnat åt förberedelser faller allt om tolken är kass.

Vad tolken behöver är engelskakunskaper, och då menar jag inte grammatik utan att förstå vart jag vill komma vilket snarare innebär Elinkunskaper, vilket inte är det mest populära ämnet i denna stad. Så det hela handlar om kommunikation, att ses mellan undervisningstimmarna och framförallt att prata om vad vi vill med tiden vi lägger ner. Då skapas ett team som berör så mycket mer än bara det språkliga och det blir en styrka att vara två snarare än ett nödvändigt ont för att kompensera språkförbistring.

Just nu är det så bra det kan bli, min tolk och jag lever livets goda dagar och lektionerna har aldrig varit mer givande!

Det går bra nu

Arbetet på Debora har de senaste veckorna gått bättre än någonsin förr. Mina tolkar, Sosena och Abinet, är ungefär så bra de kan bli. Förutom att de nästan aldrig gör språkmässiga misstag är de sjukt duktiga på att lägga till exempel, skapa diskussioner och helt enkelt undervisa tillsammans med mig istället för att enbart säga samma ord som jag men på amarinja. Vi jobbar mer i team, försöker delge varandra så mycket som möjligt. Tjejerna har ett tydligare schema och det aktiva deltagandet på våra förmiddagar ökar ständigt; fler frågor och fler diskussioner. Att ha en tjej som nästintill varje lektion räcker upp handen och säger ”jag förstår inte” är guld värt – och hela bunten börjar förstå att vi hellre vill ha ärliga än tillrättalagda svar.

Om att visa vägen

 

Tidigare i veckan hade WSG-HCE sitt årliga julfirande, vilket går ut på att samla cirka 1008 personer som inte har någonstans att bo och bjuda på lunch. (Till saken hör är att denna insats från början till slut är en barmhärtighetshandling, det är ingen som tänker att män och kvinnor kommer att lämna gatan bara för att de fått lite injera och sås. Poängen är alltså att visa omtanke under en högtid, inget annat.)

Jul jul strålande jul

Mitt i den smått märkliga situationen som uppstår när en sorts problematik samlats på en och samma plats fanns ett inslag av ren genialitet, nämligen att tjejerna från Debora var där. För att vika, bära och servera injera.

Det är nämligen en sak att få undervisning om livet och en helt annan femma att leva det. Utmaningen är sällan teorin, utmaningen är praktiken. Så är det i alla fall för mig, varför skulle det vara annorlunda för någon vars liv inte blev exakt som hon tänkt och hoppats? Och därför är det obeskrivligt viktigt att komma ihåg det egentligen självklara, att bara för att man har vissa problem är man inte körd på alla områden. Att alltid behandla en individ som den som behöver hjälp – den passiva – är ju att skapa en passiv individ. Och tvärtom; att behandla en individ som den som kan göra något för andra – den aktiva – bidrar till att låta en aktiv individ växa fram.

Glans över vita skogar

 

 

Alphas storhet

Förra veckan fick sjutton tjejer sin första Alpha-lektion; Why do I need God? Vi pratade om livets stora men vanliga frågor och som vanligt blev jag helt tagen av Alphas storhet – denna grundkurs i kristen tro som utan krusiduller går igenom det allra viktigaste. Konceptet är så genomtänkt att det funkar för vuxna norrbottningar lika bra som bostadslösa ungdomar i Addis Abeba och det enkla inbjuder till reflektion oavsett om du har universitetsutbildning eller knappt kan läsa och skriva.

Det enkla, det geniala.

Om jag hade pengar

Fyra rosa plaststolar, tre mot en. Nio tjejer kommer in för att sätta sig i den ensamma stolen och en efter en svarar de på frågor som ska hjälpa oss ta beslut om vem som ska få en plats i årets Deboragrupp. Namn, ålder, födelseort, eventuella barn – vissa frågor går snabbt medan andra kräver mer eftertanke.

Varför började du med jobbet du nu jobbar med?

Ett snabbt andetag, sen kommer svaret, fattigdomen kläs i ord. Jag hade inga pengar. Jag jobbade på ett café men pengarna räckte inte till både hyra och mat. Sen var det en kvinna som gav det här förslaget och jag sa nej, men sen efter ett tag märkte jag att jag inte hade något alternativ så jag började ändå.

Om variation och pengar

På avstånd – i facklitteratur, på TV, i filmer – kan fattigdom verka rätt enhetligt. Enkla problem med enkla lösningar, och så väldigt ofta verkar det handla om unga tjejer och så väldigt sällan om medelålders män. Verkligheten är som alltid mer komplex, de problem man vill förstå visar sig alltid innebära så mycket mer än man tidigare trott.

Hemlöshetsproblematiken är ett tydligt exempel; i Sverige fick jag lätt för mig att ”gatufolket” är en massa människor som bor i kartonger och äter sopor, när en bostadslös person antingen kan vara en tonårig kille som går i skola och har gymkort eller en blind trebarnsmamma som tigger. Samma sak med prostitutionen. Addis Abeba är en stad med enorma klyftor, vilket också visar sig bland de prostituerade. Vissa håller till på finare gator, där de kan tjäna 800 birr (320 kr, en hyfsad månadslön) på en kväll och på så sätt hålla sig ifrån jobbet tills pengarna tagit slut och plånboken behöver fyllas. Andra tillbringar varje natt i gränder av lägsta standard och tjänar inte många ören per man.

Det lutar åt att den blivande Deboragruppen till stor del kommer utgöras av tjejer från den lyxigare delen av prostitutionsskalan, vilket betyder att vi måste vara mer tydliga än någonsin när vi pratar om pengar. Som min kollega så klockrent uttryckte det till några av tjejerna; Pengar kommer inte att lösa era problem – ifall de kunde det hade ni redan nått perfektion.

Utmaningarna

Att försöka sig på att skapa möjligheter för en tjej som blir våldtagen för pengar innebär inte helt oväntat en del utmaningar. Två av de allra största är försörjning och relationer.

En prostituerad kvinna är inte arbetslös. Hon har ett jobb, men det jobbet är för hennes hjärta, kropp och liv det sämsta tänkbara. Medan det i andra fattigdomsrelaterade problematiska områden är lätt att se hur ökad sysselsättning löser upp rätt många knutar blir prostitutionen en labyrint att krångla sig ur. Hon måste fortsätta jobba, men absolut inte med det hon gjort de senaste åren. För att komma i närheten av framgång på detta område är vi helt och totalt beroende av upprättelse, honom som upprättar, då ett helat hjärta och en återvunnen integritet är en förutsättning för att en kvinna ska välja att försörja sig på dagtid istället.

Sen; tycker du alltid det är lätt att ha relationer? Med din arbetskompis eller fru eller kille eller bästis eller granne eller vemsomhelst, är det alltid lätt? Troligtvis inte. Lägg då till detta grundläggande ”relationer kan vara lite knepiga” en traumatisk uppväxt, drogproblem, noll år i skolan, en vardag då du misshandlas fysiskt och psykiskt och annat som hör prostitutionslivet till. Där kan vi snacka utmaning, med samma krav på upprättad självbild, förlåtelse och utbildning. Börja om från början, försöka göra rätt. Hej kära vän. Du är en unik skapelse. 

Den där blicken

Hon ropar mitt namn och mina bestämda steg tvingades lugna ner sig. Jag känner igen henne och har lätt att placera henne i det rätt mångtaliga facket ”tidigare Debora-tjej”. Jo nu bor jag här och jag är gift, jag har faktiskt varit gift ganska länge, och jag har barn och du Elin har du lärt dig amarinja nu? – orden sprutar ur henne och ackompanjerades av övertydligt kroppsspråk då hon lärde känna mig på tiden då mitt ordförråd var något mer begränsat.

Hon pratar mycket, men inget säger mer än den där karaktäristiska blicken som inte längre flackar utan istället ser en djupt i ögonen. Händer som inte längre letar efter något ställe att höra hemma på utan stabilt håller i paraplyet.

Gå vidare, det regnar ju, uppmanar hon mig snart. Ovetandes om att personerna jag ska träffa kommer att vara sena rusar jag vidare uppför den steniga backen och tänker på dessa unga kvinnor som jag mött, kommit nära, lämnat. Och då fattar jag det jag kanske borde ha insett från början; hon var ju med i den första gruppen. Den allra första Deboragruppen jag hade att göra med för snart fem år sen.

Jag vet inte riktigt vad som händer, men det verkar som att Gud har startat en slags hoppingivande ”Elin nu är det tid att se lite resultat”-kampanj.

Fortsätter att gå, kan inte låta bli att le. Tänker på den där blicken. Den lever jag för att få se.

Eurovision tålamod contest

Att diskutera framtiden med någon annan än sig själv är alltid lika utmanande och frustrerande, för tydligen ser inte alla på omvärlden med just mitt par blå ögon. Och när frågan är ”Hur ska vi egentligen styra upp det här arbetet så att så få tjejer som möjligt prostituerar sig utan istället är starka individer med en massa möjligheter?” tas denna utmaning till en ny nivå. Lite som OS i kommunikation, Melodifestival i tålamod eller en helt vanligt Pite Summer Games i lyssnande. Att ha samma avsikter är inte detsamma som att ha samma strategier.

Men ändå, mitt bland känslouttryck och folk, glimmar det till. För det är ju exakt det här vi vill göra. Tänk att vi får.