Meles Zenawis begravning; Etiopien vänder blad

Regnet förvandlade de avspärrade vägarna till små bäckar när de gick från Mesqel Square till Kidist Selase-katedralen, Meles Zenawis familj tillsammans med ledare från de flesta afrikanska länder och några hundra höjdare som i presentationen fick räknas till ”övriga”. Begravningen började klockan fyra på morgonen, i den ortodoxa kyrkan som uppenbarligen var Meles val. In i det sista hade han sagt att han inte bekände sig till någon religion och spekulationerna var många huruvida begravningen skulle vara religiös eller inte. Kyrkan var klädd i stora banderoller föreställande den avlidne premiärministern och trots det idoga säkerhetsarbetet som resulterade i att halva stan var avstängd tycktes de inbjudna gästerna göra ett bra jobb i att skapa trängsel.

I en annan del av staden, några kilometer från begravningen, var den lilla restaurangen full och TV:n på högsta volym. Tomma kaffekoppar stod på borden – man måste ju beställa något – sedan länge tomma, men personalen verkade inte ha så bråttom att ta bort dem. Stämningen tung och intensiv, någon beställde in en portion firfir men kunde inte förmå sig att börja äta. 21 kanonskott, böner och fem tysta minuter. Så närmade sig den flaggbeklädda kistan den grävda graven och männen vid bordet närmast mitt började storgråta.

En stor visionär, en förebild för alla ledare som vill lyfta sitt land ur fattigdom, löd reportrarnas upprepade budskap. Han var en lärare för mig, sa den nyblivna änkan i sitt tal. Ett virrvarr av människor i sorg, poliser och några gett upp hoppet om att hålla fötterna torra och istället vadade genom vattenpölar. Strukturen syntes lika lite som solen, vilket bidrog till känslan; vad gör vi nu? Hur går Etiopien vidare?

Så tömdes till slut katedralens innergård och rödgråtna män lämnade restaurangen. Addis Abebas gator som för några timmar varit folktomma återfick sin vanliga karaktär, affärerna öppnade. Imorgon spelas kanske vanlig musik på radion igen, kanske lyser solen. Men helt säkert är det ändå, att en era är förbi. Nu börjar ett nytt kapitel för Etiopien.

Livets kontraster

Begreppet Konstrasternas land handlar väldigt lite om geografiska indelningar men väldigt mycket om livet. Det är lätt att falla för frestelsen att ge Etiopien denna beteckning, när man plötsligt möts av lidande och glädje, rikedom och fattigdom på en och samma gång. Men varför skulle det inte vara lika sant för Sverige? Lidande och glädje, rikedom och fattigdom – livet har liksom en ganska begränsad palett att ta ifrån oavsett världsdel.

Än en gång tvingas jag inse att det mesta är sig likt, både här och där. Barn föds, vi gläds från djupet av våra hjärtan. Vänner dör, vi blir alldeles utpumpade av sorgen. Och några timmar söder om Addis Abeba finns en kvinna i övre medelåldern vars händer blivit riktigt grova efter ett arbetsliv ute på fältet utanför hyddan som är hennes hem, och när hon får chansen frågar hon sin brors son om det är något på gång med den där tjejen hon sett honom med. Bara för att hon vill veta, för att människan är sig lik.

Min senaste månad har rymt både dop och begravning och jag häpnar över livet självt. Och mitt i allt, Gud som räds varken lidandet, glädjen eller det självklara i att få höra om syskonbarns nyheter på kärleksfronten.

Vad han tar och vad han giver
Samme fader han dock bliver 
Och hans mål är blott det ena;
Barnets sanna väl allena