2012

Tvåtusentolv, det längsta året i mitt liv. Det sägs att tiden går snabbare ju äldre man blir, men för min del verkade det stanna av vid tjugofyra – allt förändrades, allt revs ner för att byggas upp igen.

2012 kom att bli året jag slutade vara i Addis Abeba och började bo här istället, med en oväntat stor skillnad. Istället för att tänka på hur många månader in på Etiopienvistelsen jag kommit, hur många månader jag har kvar, blev allt bara ett enda stort varande och en blandning av fascination över att det jag så länge velat blev verklighet och frustration över att gräset inte alls var så mycket grönare på andra sidan. Försökte varje dag komma underfund med språket, jobbet, kulturen, mig själv, med vissheten om att det aldrig kommer ta slut.

Foto Malin Hansson

Etiopien gick igenom en kris och kom starkare ur den. Premiärminister Meles Zenawi avled under regnperiodens sista veckor och hela staden – för att inte tala om internationell media – var på helspänn inför vad som skulle komma härnäst. I efterhand är det lätt att glömma de första timmarna, dagarna, veckorna, efter dödsbeskedet då vi faktiskt inte visste vad vi vet nu. Att allt gick bra. Fortfarande finns det mycket att förbättra men klart är att Etiopien överträffade sig själv.

Jag jobbade mycket, jag jobbade ingenting alls, jag jobbade lagom mycket. Kastade mig in i vissa uppgifter med små brännskador som resultat, väntade på projekt som aldrig ville börja och tog beslut för att kunna göra ett bättre jobb och hålla längre. Fick en mer avslappnad attityd till min uppgift i den här staden, vilket har ökat livskvalitén med ganska många procent.

foto malin hansson

WSG-HCE började granska sitt tonåriga jag i spegeln, tog stora beslut och flyttade till ett nytt kontor. De tidigare hemmen, där ungdomar som tidigare bott på gatan fick både mat och säng, avvecklades och hela verksamheten centraliserades till ett träningscenter där yrkesutbildning och rådgivning erbjuds. Granskningen pågår fortfarande och frågan ställs varje dag: Vi har kommit långt, men hur fortsätter vi?

Jag förlovade mig, jag gifte mig. Den eviga singeln blev evig fru och vardagen blev väldigt mycket härligare. Att få vara en del av ett vi, att bygga ett gemensamt hem och möjligheten att få lära känna sin bästa person lite mer varje dag är rena lyxen. Vi har blivit lugnare, tryggare. Tariku blev sjuk och vi fick med besked lära oss att det inte alltid är genom omedelbara helanden som Guds godhet blir som tydligast – och vi är oerhört tacksamma för alla som kom närmre istället för att i rädsla eller tveksamhet hålla sig undan.

Tariku

I och med Tariku öppnades en dörr till samhället jag försöker vara en del av. Vännerna blev fler och mer självklara och numera har jag en familj på andra sidan floden. Och så alla dessa berättelser, alla livsöden som jag aldrig fått ta del av om det inte vore för min man. Familjekonstellationer, samhällets uppbyggnad, individers svårigheter och succéer. En kalldusch i Etiopien, ett uppvaknande från turistperspektivet som ofta varit både svårt och knepigt men också otroligt givande och nödvändigt.

Nyårsafton lyser med sin frånvaro, då vi firade ingången i 2005 i september. Men oavsett om jag stannar uppe till tolvslaget eller ej känns det rätt bra att få börja räkna på 2013. Jag tror vi har mycket kvar att lära. Jag har det i alla fall.