Identitetskris here I come

Det här med namnet tar verkligen aldrig slut. Följande har jag blivit kallad de senaste 10 dagarna:

– Helen
– Elo
– Eli
– Eled
– Ellen
– Helena
– Elina

Såklart är delad glädje dubbel glädje, så för dem som kallar mig Illen försökte jag förklara likheten mellan mitt ”namn” och ett visst, fruktansvärt obehagligt, djur. Budskapet gick tydligen fram, för igår fick jag höra: At least I know that you name is not Iller.

Tack Erika

I knew your name is Elin, but then I talked to Erika about you and she told me very clearly; her name isn’t Elin, it’s ILLEN.

WSG-kollega

Namnet del 3

I typ en vecka har jag skrattat åt ett visst namn Josse fick av en kille. Men tji fick jag, för fem minuter sen mötte även jag det uppenbarligen oundvikliga:

Paula, good morning!

Namnet

Vad heter du? frågar de. Svaret blir alltid en sanning med modifikation, för Elin har jag inte hetat sen februari.

Det var en gång en kurs i Uganda, och det var där det hela började när en viss etiopier trodde att mitt förnamn är Illen. Och sen startade en våg av namnförbistring som aldrig går att stoppa. ”I will never forget your name, Illen” försäkrar han mig och rättar andra som minsann totalt har missförstått allt och kallar mig för Helen. ”Illen heter hon ju!” En annan på organisationen gjorde analysen att alla svenska namn är nästan likadana. Emma, Emelie, Erika, Illen. Och allt kulminerade på mitt fina tack för att du var med i Chencha-certifikat där det stod med amarinja-fideler: ILEN.

Men så blir jag optimistisk och tänker att om Etiopien kan hålla sig okoloniserat borde etiopierna visst kunna uttala mitt namn. Jag heter Elin, säger jag och senare under kvällen säger min kompis Yonathan:

”I really like you name. Alien.”