Att vara ifred är en lyx som är svår att finna i Etiopien. Är det inte en hemhjälp som står nära, nära för att titta på när jag gör limejuice är det en granne som kommer och pratar med mig när jag sitter utanför huset och läser. Efter några månader i eget hus har jag dock avgiftats från behovet av egen yta och artiga avstånd. Och tur är väl det, annars hade jag inte överlevt länge här.
Några svenskar som relativt nyss kommit till Etiopien reflekterade över hur många gånger två etiopier kan hälsa på varandra – Har du frid, är det frid? Jo, frid här och frid där, frid, frid, frid, osv – varpå jag helt enkelt försökte förklara att det är ju precis som i Sverige. Man hälsar en första gång, sen hälsar man igen och den andra gången man frågar hur den andre mår menar man det liksom på riktigt.
”Nej, Elin. Så gör man inte.”
I Etiopien är det helt lugnt. Jag vet att jag inte är härifrån, att amarinja inte är mitt modersmål och att den här kulturen är konstig, eller åtminstone annorlunda. Jag har koll på en del, men att jag fortfarande är nybörjare i sammanhanget kan jag lätt ta med en klackspark.
Annat är det i Sverige. Träffar jag en äldre person tvingas jag kväva alla ”hur mår ni?” och står halvt stum framför sextiplusmänniskan. Vet aldrig vilken klädsel som är lämplig när jag ska på gudstjänst, stranden, fest eller begravning och ännu mindre hur mycket fysisk kontakt som är okej vid ett första möte. Tydligen är det inte normalt att stå och hålla i en bekants överarm när man har den första konversationen på två år.
Förvirrad.
Det som i det svenska samhället göms inuti ligger i denna stad utanpå, allt syns så mycket. Om någon nyligen har förlorat en närstående råder ingen tvekan om huruvida personen i fråga sörjer, kläderna är svarta och den traditionella sjalen läggs på ett speciellt sätt över huvudet. På begravningen stängs gatan av för sorgehus, där gråt och klagan hörs långt ifrån. På sjukhusen sitter män och kvinnor insvepta i vita filtar, att de är på rätt ställe behöver ingen tvivla på eftersom smärtan, tröttheten, illamåendet inte stängts in i något rum men får snällt vänta på sin tur. I ett köpcenter har en man rullat fram sin röda matta och ber mot Mekka och överallt i staden kan protestanter, ortodoxa och muslimer lätt identifieras; klädsel, dekorationer och musik i minibussar eller bara sättet man pratar på. Jag har hört att det finns fattigdom i Sverige, men har sällan sett den. Här gömmer den sig aldrig i en lägenhet, här finns den alltid framför dina ögon.
Min nyförälskelse i Etiopien varade väldigt länge. Jag hittade inga fel eller brister, problem var bara potentiella lösningar och till och med avgaserna luktade gott. Första veckorna i denna stad umgicks jag med en massa fina vänner, men ingen av dem förstod vad jag gick igång på eftersom det rent objektivt bara fanns kyla och kommunikationsproblem.
Efter några år kom verkligheten ifatt – verkligheten att ingen stad är perfekt, ingen organisation är perfekt och ingen människa är perfekt (inte ens om hon eller han är född i Etiopien). Dagarna började bjuda på annat än bara pepp och frustrationen flyttade in i mitt tidigare så lätta sinnelag. Att kalla det en kris är väl att ta i, men världsbilden blev lite mer nyanserad och jag kunde höra mig själv ropa ut saker som MEN FINNS DET INGEN STRUKTUR!!???!!?!?!
Numera finns det inte bara roliga barn, det finns också ungar som är asstöriga eftersom de bara skriker efter en när man relativt nyvaken försöker ta sig till kontoret. Numera är inte varje bussresa en njutningsfull upplevelse utan snarare en avancerad övning i tålamod då det var femte meter finns en medpassagerare som vill hoppa av. Och jo, stundtals tar frustrationen över och jag glömmer bort hur golvad jag en gång var av denna stad. Då drömmer jag mig tillbaka till busstidtabeller, stillhet, Bregott och en svensktalande majoritet en liten stund, för att sen återgå till vardagen som måste få tillåtas vara lite mittemellan någon gång. Och även om Addis Abeba inte är något paradis är det minsann gott nog.
På middag hos den granne som bor närmast.
– Do you like our culture?
(Menar han maten, att äta med händerna eller att slänga in Gud, Maria och Jesus i var och varannan mening? Att vitlök, mjölk och honung anses som så mycket bättre än hostmedicin, eller det här med att förneka att man är sjuk fram tills dödsbädden? Kanske syftar han på musiken, kläderna, kaffet, de gigantiska sofforna eller TV:n som alltid slås på när gäster kommer på besök? Vill han ha ett uttalande om upphöjandet av USA eller kvinnans roll i hemmet? Eller vill han ha min åsikt om det faktum att alla, alltid ska och får ha en åsikt när det handlar om utseende men att väldigt få uttrycker sina åsikter om politiken? Dansen – aldrig med höfterna, alltid med axlar och armar? Nej, det måste nog vara maten han syftar på.)
– Yes, I like it.
Etiopiskt nyårsfirande kan sammanfattas med fem ord: benådning, får, höna, gräs och oxe.
Benådning innebär att etiopiensvenskarna, exklusive undertecknad, får lämna fängelset de suttit inne i de senaste 14 månaderna. Grattis!
Majoriteten av Addis Abebas befolkning fokuserar dock på annat. Som att köpa får.
1: Välj får.
2: Få hem fåret.
Hönor finns det också gott om.
Vissa tar till olika knep för att highlighta sina hönor, och därmed få sälja lite mer. Att placera en höna på huvudet verkar vara en riktig hit.
Sen var det ju det här med gräs. Går att köpa lite varstans.
Om ni undrar varför man skulle få för sig att köpa ett knippe gräs är det givetvis för att skapa en härlig nyårskänsla på golvet. Tänk ”nytt år, nya möjligheter”.
Sist men inte minst kan man fira in det nya året genom att slakta en oxe för 10 000 birr. Förslagsvis kan man göra det precis där en viss etiopiensvensk (inte någon av dem i fängelset) går förbi tre gånger just under slaktningstimmarna så hon tvingas hoppa på stenar för att inte sätta foten i en blodflod eller trampa i en hög med tarmar. För att bespara er det magstarka men ändå bjuda lite på känslan illustrerades detta i en förlåtande suddig bild:
Till er alla sju år bort, GOTT NYTT ÅR!
Vi var en brokig skara som satt framför en TV för att se på premiärministerns begravning och bland oss fanns en diaspora-etiopier som påbörjade varje mening på engelska för att sen avsluta den på amarinja.
– De har gjort ett väldigt bra jobb med avspärrningarna, de har ju till och med skapat en flod, sa jag med tanke på att alla sörjande fick vada genom vattenströmmar.
– Det har faktiskt ingenting med vägarna att göra, sa diasporakillen gravallvarligt.
– Nej, jag vet det, sa jag och mitt hjärta gick sönder av åtta knivhugg;
Det
går
inte
att
vara
ironisk
i
Etiopien
Tanken var ju inte att jag skulle behöva förklara mig, tanken var ju att diasporatypen och alla andra inblandade skulle se det komiska i situationen. Men jag begär inte mycket. De behöver inte skratta, de behöver inte ens tycka det är lite småroande – bara de fattar att jag inte är seriös!!!
Att bo i Etiopien och behålla sin ursprungliga humor är omöjligt; om du ska vara ironisk måste du ta i för kung och fosterland och säga något i stil med ”jag ska döda dig med mitt gevär om du inte lämnar in den här rapporten i tid”. Då kanske någon fattar. Men så gör man ju inte i fosterlandet.
Sen tror man att mörkret bjuder på en ljusglimt, när det kommer ett gäng svenskar och stannar här några veckor eller en termin. Man tänker att nu minsann kommer jag få utlopp för det där som 90-talet sådde i mig, och kör igång på direkten.
– Elin, vad använder man den där tunnan till? frågar den nyanlända svensken och pekar på något man förvarar teffmjöl i.
– Där förvarar man fårtarmar, svarar jag.
– Jaha.
Nio knivhugg;
Vi
har
ingen
gemensam
referensram
i
det
här
landet
De nyanlända svenskarna säger åt mig att jag inte får driva med dem om något som har med någonting alls att göra och jag förpassas till lokalbefolkningen. Små låtsasslagsmål när man ska hälsa, hahahahahahahahahaha.
Jag har fått nåden att uppleva en väldigt smärtfri övergång till ursprungslandet denna gång, kulturkrockarna lyser med sin frånvaro då jag vid det här laget är rätt medveten om att Sverige inte är som Etiopien. Men en onsdagkväll i en stor mataffär i närheten hamnade jag på en rätt underlig plats på denna jord, nämligen bland djurmatshyllorna. Mat för katter och marsvin, fåglar och fiskar. Samt för hundarna som man också kan köpa leksaker till.
Med något uppspärrade ögon gick jag till en mer människoanpassad hylla illa kvickt medan tankarna gick till denna trötta lilla åsna i södra Etiopien.
Du vet att om du ser film eller tv en solig sommardag, då bör du få en dålig känsla i både hjärta och mage.
Sagt till etiopier i sommarsverige, som strax efter uttalandet gick till tv-apparaten helt utan psykiska men. De kanske kommer senare.
Det har känts ovanligt lugnt inför Sverigeresan, ingen hyperventilering så långt ögat når och för att testa mitt lugn inför världsdelsbytet gick jag självsäkert in på Aftonbladets hemsida. Det skulle jag aldrig ha gjort, då ungefär 99% av rubrikerna fick mig att rynka på ögonbrynen och tänka att sådär kan man ju inte skriva! Och inte sådär. Och absolut inte sådär! Säga vad man vill om Etiopien, men landet verkar vara världsmästare i svensk kultur-avgiftning. För även om jag under åren i Sverige hade mina principer kunde jag i alla fall beskåda löpsedlar om kändisar, viktnedgång, sex eller ”de rikaste i din kommun” utan att utbrista i ett upprört MÄH!
Lite nedstämd över att jag lurats av övertron på min egen kulturförändringsförmåga bestämde jag min för att sänka ribban lite och besöka lokaltidningens hemsida istället. Känslorna tog plötsligt en annan vändning då jag läste om vägbyggnationer på E4:an. Vackra ord som säkerheten prio, Arbetsmiljöverket, hänsyn, annonsering och förhoppningsvis ska vi vara klara en vecka tidigare än beräknat är ljuv musik för det avgiftade örat (särskilt när man bor i en stad vars största väg varit avspärrad i några månader för ombyggnation, med resultat att kafét med den godaste glassen tvingats stänga då ingen kund kan ta sig dit). Så gick AB-chocken över, men övertygelsen om att jag kommer vara totalt kompatibel med Sverige fick sig ännu en törn.
En vecka kvar, hej och hå.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 