När Jesus fick semester

Jag kommer så väl ihåg den ugandiske mannens ansiktsuttryck under den där lunchen i Malmö för några år sedan. Vad är det du säger? Menar du att kyrkorna i Sverige stänger under sommaren? 

Det finns vissa saker jag aldrig kan förstå hur mycket jag än anstränger mig och det faktum att kristna församlingar tar sommarlov är ungefär lika svårt att greppa som universums oändlighet. För självklart förstår jag att även predikanter vill ha semester och att vissa lämnar sin hemort under juni, juli och augusti, men ändå är sommarstängda kyrkor ungefär det konstigaste som finns. Det kommunicerar att församling är en aktivitet bland alla andra, något som vi klarar oss utan i tre månader – en fjärdedel av hela året.

Om församlingen ska vara som en familj – vem väljer bort att träffa sin familj bara för att det är sommar? Och varför skulle Kristi egen kropp ligga orörlig som i dvala bara för att solen lyser lite extra?

Gud vs urinblåsan

På ett café hör jag delar av ett samtal från bordet bredvid; Egziabher, Gud, nämns i varannan mening. Gud vet, om Gud vill, Gud vare tack. Och så är det ofta i denna stad, att Gud tillåts vara med i den mest vardagliga konversationen utan att det blir spänt eller krystat. Så avslappnat är det dock inte alltid. För några månader sen satt jag lite på sidan av när en etiopisk vän började samtala med en avlägsen bekant från Sverige. Etiopiern hoppade över allt som hade med väder och sport att göra och rusade genast in på samtalsämnet som fick svensken att flacka med blicken; Religion.

– Tror du på Gud?

– Eh… Jo, eller nä, eller jag tror ju på en god kraft och så.

– Men tror du på Jesus? 

– Nej inte direkt, men jag gillar att gå i kyrkan under speciella högtider. 

Nervöst såg jag hur de två kulturerna frontalkrockade, mitt framför ögonen på mig som delade tro med den ene och uppväxt, kultur och allmän hjärntvätt med den andre. Tanken Nej nej nej kära etiopiska kompis, du förstår inte hur han tolkar det här! trängdes i min hjärna med tanke nummer två, stackars svensk som aldrig har ägnat en tanke på vilken Gud han ska tillbe. Med skräckblandad förtjusning såg jag hur samtalet på något mirakulöst sätt fortsatte, för att kulminera i meningsutbytet som etsat sig fast i min kropp, själ och ande alltsedan dess:

– Men om du menar att Gud inte finns, vad kan då förklara att du vaknar på morgonen? 

– Jag kanske måste kissa. 

Makten i ödmjukheten

Han har ett hav av besvikna människor framför sig, tårar rinner över kinder målade i rött, vitt och blått samtidigt som han vädjar till dem att se längre, tänka större. Sarkozy erkänner sig besegrad av Hollande och försvarar giltigheten i det franska folkets demokratiska val. Bilderna kommer snabbt till Addis Abeba, till stadens alla caféer där internationella nyhetskanaler kommunicerar världens händelser till kaffedrickarna. Afrika är en världsdel rik på mycket, men fattig på den makt som finns i ödmjukheten att lämna sin position till förmån för någon annan.

Om den makt som hävdar sig är dynamit är den makt som ödmjukar sig en atombomb. Demokratin är viktigare, familjen är viktigare, rättvisan är viktigare, Guds vilja är viktigare… Kraften ligger inte så mycket i segern som i att erkänna sig besegrad av något som är större, vackrare och heligare än en själv.

 

Tejp!

Det finns vissa sammanhang där Gud tillåts vara Gud. Ett sådan plats är Tejp, som i år har premiär på Storstrand utanför Piteå. Om du vill ge några dagar till att söka Gud istället för att söka annat gör du rätt i att komma dit. Jag kommer vara där, Tariku kommer vara där, Malin kommer vara där. Och du med, hoppas jag!

Det gråa är alltid grått

Ni vet hur det är med två gråa fält, hur olika de ser ut mot vitt och svart. På samma sätt framstår ett kort från barndomen som nästintill intetsägande för den som redan har tio fotoalbum, men för den som aldrig har sett ett kort på sig själv som barn blir det det största som hänt på länge. Och personen kan sitta och titta på den sexåriga versionen av sig själv länge, länge. En sked socker kan göra kaffet lite sötare eller blandas ut med vatten och ge energi för ytterligare några timmars vandring i öknen. Att en barnafödande kvinna överlever förlossningen blir i närheten av barnmorskor och resurser självklart, i frånvaron av barnmorskor och resurser ett mirakel.

Allt är inte relativt men vår förmåga att ta in storheten förändras. Det gråa är alltid grått.

Fler plogar till folket

En hel hop människor står och stirrar på en stolpe vid Uppsala Centralstation. Rött rött rött och inte en bil så långt ögat kan nå. Ingen olycka som hotar, men ändå står alla där och tittar stressat på sina klockor eller mobiler. Så, plötsligt, går en man över gatan. Så går alla över gatan.

Det är så lätt att fega ur. Om ingen annan tar initiativet, varför ska då jag göra det? Om ingen annan föreslår att vi ska be för den som är sjuk, om ingen annan tar tåget utan flyger istället, om ingen annan säger nej till det som verkar galet i samhället – varför ska då jag göra det?

Låt mig berätta varför. För att vi ska ploga. Om någon gått före är det så väldigt mycket lättare att gå efter.

Jag har mött väldigt många plogar i mitt liv. Lisa, som när alla andra tjejer i klassen nojade sig över sin vikt glatt åt sitt godis varje fredag. En klädförsäljare i Shiromeda, som började färga de traditionellt vita kläderna till både blått och rött och grönt. En grupp ungdomar, som sa att kyrkan inte är en klubb för inbördes beundran och istället gick ut på gatan för att lära känna hemlösa. Johanna, som tog på sig journalistuppdrag hon egentligen inte trodde sig kunna genomföra.

Det ser kanske inte mycket ut för världen, men faktum är att det är en stor skillnad att köra bil framför snöplogen än bakom. Det är så lätt att fega ur. Men det är så bra när någon vågar ploga.

Påsken

Så var ännu en påsk till ända, denna högtid som vuxit från ägghelg (på tiden då jag inte ens tyckte om ägg) till årets höjdpunkt. Min fjärde påsk i Addis Abeba firades som vanligt i kyrkan, med vänner och extrafamilj, injera och läsk. Och ett överflöd av tacksamhet.

Jag har enormt många välsignelser i mitt liv. Jag har vänner både här och där, en fin familj och en fantastisk fästman. Jag kan förstå och göra mig förstådd och jag fick möjligheten att följa de där hjärtslagen som tycktes säga Etiopien. Jag får jobba för en annan anledning än pengar, med en vision om att världen kan bli vackrare.

Mycket är mycket bra. Men trots alla glädjeämnen finns det inget – inget! – som kan mäta sig med det allra största: Jesus. Att han dog i mitt ställe och tog straffet för de synder jag begår, att han uppstod från de döda och gör vårt hopp till något annat än önsketänkande. Ingenting kan mätas med det.

Det är fredag, men söndagen kommer

I veckan har påsken kommit även hit. Död och uppståndelse, förtvivlan som vänds till hopp och en djup glädje över att det inte är kört varken för mig eller för världen. Idag är det långfredag, korsfästelsedagen. Men det är väldigt gott att veta att uppståndelsesöndagen kommer snart.

 

Kommer pengarna fram?

Med något bekymrad blick och hänvisningar till både korruption och rädsla för att ens 100 kronor i månaden ska hamna i Zimbabwe när de är tänkta för Djibouti ställs frågan; Kommer pengarna fram? Det är en befogad fråga, på samma sätt som man vill ha den vara man betalt för vill man också att de pengar man skänker ska komma fram. Att det inte bara ska gå till administration utan till de fattiga. En fin tanke, men om ni har överseende med mig en liten stund skulle jag vilja drömma lite om motsatsen. Nämligen att inga pengar ”kommer fram”. Att alla kronor, dollar och birr som samlas in går till den föraktade administrationen, inget direkt i handen på den fattige. Varför? Jo, för att en person utan pengar är väldigt lik en person med pengar – full av potential, möjligheter och kreativitet. Money is not the solution, som en kollega sa med tanke på alla som får pengar direkt i handen men som saknar kunskap att faktiskt göra något utav papperslapparna.

Det som istället behövs är utbildning, redskap för att komma nånvart. Och för att personer med stora materiella behov ska kunna upprättas ur fattigdomens ofrihet behövs resurser, inte främst i form av näringsersättning utan krutet som kallas medvetenhet. Om jag fick välja skulle en vanligare fråga vara vad går pengarna till? så att den sunda kritiken får leva vidare och vi upptäcker skillnaden mellan dåligt bistånd då den fattige görs till offer och i praktiken bara får pengar (en resurs som inte betyder mycket utan kunskap) och bra bistånd då målet inte är att ge allting gratis utan att plocka fram det som redan finns, den inneboende potentialen.

Kommer pengarna fram? I den traditionella bemärkelsen, förhoppningsvis inte. Vad går pengarna till? Förhoppningsvis utbildning.

Söndagens dikt

Kristendomen var ett örnevangelium,
sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar,
rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se – det blev en svart fågel,
en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor,
stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,
snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,
aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!
Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum
och säg sedan med döpare-röst:
Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom!

Nils Bolander (1902-1959)