Hon

Att jobba mot prostitutionen kan vara som att försöka riva en fem meter tjock betongvägg genom att slå huvudet i den. Men det kan också vara som att se solen titta fram en dag då prognoserna utlovat åska och regn.

Jag var på stammishaket, stället med den bästa juicen vars personal vet vad jag vill ha och klagar kärleksfullt när jag inte tittat in på en vecka eller två. Hej hit och hej dit, en snabb titt på tjejerna som jobbade just då. Och vid diskbänken, djupt koncentrerad, står hon.

Vissa gör en åtskillnad mellan att fokusera på människor och att fokusera på resultat, men i själva verket är det ju exakt samma sak. Denna helt vanliga flicka vars liv har tagit några onödiga turer till prostitutionsskiten är någon vi sett kämpa det senaste året – klart vi vill se resultat.

Och idag fick jag det, då hon stod och diskade glas med bästa precision för att sen höra hur jag ropade på henne, avbryta arbetet för en stund och hälsa som bara hon kan. För det finns inget som överträffar ett par lite fuktiga och stolta ögon som säger det går bra nu. Jag klarar mig.

Fortsättningen

Fastän huset som det senaste året gått under namnet Debora numera hyrs av någon annan och de sju unga kvinnorna flyttat ut tar jobbet inte slut. Dagarna fylls inte längre av lektionsplanering och undervisning, men det viktigaste fortsätter. Bönen. För även om vi inte kan bära någon över allt som skulle kunna göra ont tror vi att det finns någon som faktiskt kan det. Så vi ber till honom och fortsätter hoppas på beständig förändring.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Joh. 1:5

Återträff

Det kramas och telefonnummer korrigeras som ett resultat av att man inte lyckats nå varandra på några veckor. Hela gänget från Debora är samlade igen, alla tjejer som nu bor i Addis Abeba och vi som tillbringade åtskilliga timmar med dem. Diskussionerna rör vem som har gått upp mest i vikt och hur gemensamma bekanta egentligen mår. Jag lyssnar, försöker förstå både vad tjejerna säger och vart de är på väg. Dagar som denna blir det nämligen tydligare än någonsin förr; jag har aldrig kunnat bära dem genom allt, och det kommer jag aldrig förmå. Det enda jag kan göra är att stötta, stå vid deras sida och peppa och be och ställa rätt frågor. Att se andras potential och sin egen begränsning är smärtsamt befriande.

Under kan ske

– Elin, har du hört om M?

– Nej, vad? 

– Hon ringde för att säga att hon är helt frisk och bad mig hälsa det till dig. 

På Debora bad vi varje fredag. Framtiden och hälsan var de ständigt återkommande böneämnena och vi bad och vi bad och vi bad ända tills det var dags för tjejerna att flytta. Trodde kanske inte att det hänt särskilt mycket, tills en av de sju ringde en av mina kollegor och berättade att hon varit på läkarkontroll. Att levern var helad, att hon nu är helt frisk. Tack Gud.

Och när man låtsaslängtar

genom att lyssna på etiopisk musik är det så överandligt roligt att helt plötsligt förstå vad människan sjunger! Som en seger över amarinjaberget i kombination med belåtenheten över att i fem års tid ha lyssnat på en sång vars huvudpoäng är ”varsågod Gud, ta mitt hjärta”.

Plus att sångaren visade sig vara en hyvens prick som fick två tjejer att vilja lämna prostitutionen och börja på Debora istället.

När allt börjar

Molnen drar ihop sig inför kvällens regn, det blåser och jag småspringer till Debora för sista gången. Stämningen är vemodig och förväntansfull, väskorna är packade och håren flätade. Imorgon åker jag till min stad, säger en märkbart nervös ung kvinna. Jag vet, säger jag. TV:n slås på. Vakten som i vanliga fall bara står vid grinden är nu på husets baksida och ber tjejerna att inte gråta så mycket.

En lång tid kan gå så fort och Gud kan förvandla den mest osäkra flicka till en stark kvinna. Men i den sanna styrkan finns alltid ödmjukhet och tjejerna på väg ut i livet viskar i mitt öra, ovetandes om att de säger samma sak som alla andra; be för mig. Så jag ber att Gud ska fortsätta det verk han påbörjat. Och jag ber för mig själv också. Gud, du som kan göra det omöjliga, låt mig alltid få arbeta med människor. 

Nu är det slut. Men någon säger mig att det bara har börjat.

Morgonens insikt

När det bara är dagar kvar tills de första tjejerna flyttar ut från Debora blir det väldigt tydligt att jag tycker om dem väldigt mycket.

Jag gillar mitt arbete

även om min mobil ibland tas över någon som förevigar det faktum att mitt ”jobb” ibland kan innebära att jag sitter i en soffa, i kläder som inte ens är mina, och får håret flätat.

Sluttampen

Det börjar närma sig slutet – eller början – för tjejerna på Debora. Utbildningarna avslutas, sånger till hejdåkalaset övas in. Stämningen i huset andas numera förväntan snarare än nervositet och små pusselbitar faller på plats varje dag. Några ska flytta tillbaka till sina familjer i norra Etiopien, några kommer bo själva och alla ska söka jobb. För oss som står på sidan av och hejar inser nu mer än någonsin förr att vi inte kan förändra någon annans liv, att vi aldrig kan ha deras framtid under kontroll. Så vad gör vi? Vi ber, ger råd och gläds när det visar sig att en bror hör av sig och säger såklart. Såklart jag ska ta hand om min lillasyster. Eller när en av tjejerna med glittrande ögon säger att nu är tiden inne, nu är det dags att sluta skolan och börja jobba.

Som sagt

När Deboratjejer bjuder på både kaffe och vänskap så det sjunger i både själen och hjärtat, samtidigt som något påminner en om de unga kvinnor som de senaste månaderna sagt tack men nej tack och återvänt till livet som man inte ens vill föreställa sig. Då vill man nästan, men bara nästan, låna orden från en nybliven far, en glasögonbeklädd prins i ett land som fått för sig att det här med att sätta människor i slott är viktigt.