Glad påsk från Uganda

Eftersom vi här inte firar påsk förrän nästa vecka vidarebefordrar jag en påskhälsning istället, från en ugandier som är väldigt frimodig när det kommer till att skriva på svenska. Glad påsk, eller nåt i den stilen.

Om problematisering och sanning

Torsten skrev något så bra, utmanande och uppmuntrande att jag måste citera hela grejen:

Många av oss som bor i Sverige har den goda egenskapen att vi problematiserar, resonerar och tänker kritiskt. Det är något som medför mycket gott till oss och vårt samhälle. Det gör att vi utvecklas och att saker kan fördjupas. Men det är inte bara av godo. Ibland leder vårt resonerande, problematiserande och försvårande till passivitet. Därför får vi utmanas av enkelheten i tron, utan att lägga till bisatsen att allt inte är enkelt och att livet är komplext. Det finns grundsanningar som just är sanna. Även om de visserligen verkligen kan försvåras, problematiseras och göras mer komplexa. Men det är sant att det är bra att be, att hjälpa andra, att följa Jesus, att dela med sig av sitt överflöd, att lyssna in Guds röst och att be för sjuka. Vi borde nog bli bättre på att leva med enkelheten om att det är sant.  För det är ju sant. Även om livet är komplext.

Morgonens påminnelse

Herre, upp i himlen räcker din nåd,                                                                                                   din trofasthet ända till skyarna.

Psalm 36: 6

Blir än min huvudgärd hårdaste sten

Närmare, Gud, till dig, närmare dig!
Om det än blir ett kors som lyfter mig,
Sjunger jag innerlig:
Närmare, Gud, till dig. Närmare dig!

Döljer för pilgrim trött solen sitt sken,

Blir än min huvudgärd hårdaste sten,
Skall jag dock drömma mig
Närmare, Gud, till dig. Närmare dig.

Där skall all nåd du gav stå för min syn

Såsom en stege rest, upp emot skyn.
Änglar där vinkar mig
Närmare, Gud, till dig. Närmare dig.

Vaknad, jag reser glad stenen så hård
Såsom mitt Betel upp minnet till vård.
Natten ju förde mig
Närmare, Gud, till dig. Närmare dig.

Sist, när jag ställa får uppåt min färd

Och lämnar bakom mig jordlivets värld,
Viskar det än i mig:
Närmare, Gud, till dig. Närmare dig!

Dagens viktigaste måltid

är frukosten. Men desto viktigare blir den om den äts tillsammans med någon som har levt dubbelt så länge som jag, offrat allt för andra människor och bubblar av visioner. För stekta ägg, bröd och mjölk med kaffe är en sak, fokus i livet är en annan.

We don’t know how long we live. It’s good to live for others.

Enhet

En av mina kära Uppsalavänner brukar prata om den stora skillnaden mellan likriktning och enhet. Att vi ska sträva efter att vara enade istället för att vilja vara likadana. Och den där Unplugged-skivan som fick mig att börja leva lite mer nämner egentligen samma sak; varför skulle Gud med alla hans uttryckssätt, som medvetet skapade var och en av oss totalt olika, vilja att alla ska passa i samma kostym? Olika är vi och olika ska vi vara. Enheten däremot, att samlas runt ett gemensamt centrum och att jobba med en gemensam vision – det är något vackert. Som en av cheferna på organisationen sa efter dagens möte:

I hate similarities, but I love unity.

Hoppet enligt Johanna

Om det är meningen att vi som medmänniskor ska dela Guds nöd för andra, så är det också meningen att vi ska dela den kraft varmed Gud älskar och faktiskt kommer med ljus i en mörk värld. Det finns hopp! Ett hopp som inte är grundat i allmänt önsketänkande, utan i det att det finns en Gud som inte lämnat den här världen åt sitt öde, utan är så engagerad i människornas väl och ve att han inte bara fördömer eländet, utan faktiskt agerar. Tänk då att han dessutom vill laga sprickorna genom att använda en tillika sprucken människa som jag själv. Möjligheten att få vara en bärare av Guds ljus i den här världen, är inte det ett liv värt att offra allt för att få leva? Är inte det något stort?

Johanna Lundström på Viktigt på riktigt