Det är så speciellt att på heltid ägna sig åt en person. En konstant mysstund eller en evig kamp mot kropssvätskor, där målet är att barnet ska vara helt och rent vid dagens slut. När vissa önskar kunna stanna tiden de första veckorna är jag snarare glad över att dagarna går – det blir liksom roligare allteftersom. Vi får mer kontakt, jag blir alltmer säker på vad som ska göras när och han lär sig att göra indianljud. Fortfarande får jag från etiopiskt håll frågan om jag inte börjat jobba än, en bra påminnelse om att det här livet får levas tack vare det världsbästa systemet. Så generöst och så bra prioriterat.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 