Röd och gul och vit och svart gör detsamma, säger svensken ibland men glömmer praktiken; lika behandling oavsett hudfärg. Att vara ickevit märks och det står klart att afrosvenskar inte spelar på samma villkor på Sveriges arbetsmarknad. TV, reklampelare och barnböcker är fulla av människor men om du letar efter svarta där kommer du få hålla på rätt länge (testa gärna). Normen är kritvit.
Att hudfärg inte spelar någon roll är bra att säga, men om vi stannar där lär det knappast förändra förutsättningarna för personer med afrikanskt påbrå. Vi måste ta oss tid att förklara för barn varför hudfärgen skiftar. Säga ifrån när folk runtomkring oss talar nedlåtande om svarta. Ifrågasätta våra egna fördomar likaså. Inte låta namn eller hudfärg stå i vägen när vi har makten att ge någon ett jobb. Sluta låtsas som att allt är bra när verkligheten är långt ifrån okej. Ifrågasätta vithetsnormen.
En början kan vara att se den här dokumentären, den kan vara årets viktigaste. Nummer två på listan: den här artikeln.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
SÅ viktig och BRA!!! Vi måste alla kämpa för ett samhälle där människor har LIKA villkor. Kram!
Ja visst är det märkligt det här med alla fåniga men till sina konsekvenser ibland helt skrämmande ”färgläror” – t.o.m. den annars så sympatiske väckelseledaren och naturvetaren (botanikerna) Lars Levi Laestadius hade för sej att svarthåriga (till vilka han själv hörde) var mer benägna för egenrättfärdighet än ljushåriga. Det går knappast att finna något bibelstöd för detta. Jag tycker om ordspråket ”Inför vår Herre är vi alla smålänningar.” ;o)
En annan sak är att vi nog oftare än vi tror söker oss till folk som är så lika oss själva som möjligt – språkligt, kulturellt, åsikts- men kanske även utseendemässigt.Någon timme i veckan kan man kanske ägna åt ”de rödhårigas förening”, föreningen för alla som heter Kenneth el. dyl, men blir det mer än så fördärvas ju hela samhällsklimatet. Klart är att vi både som individer, stat och kyrka måste jobba med knasiga fördomar och attityder.