Jag tänker mycket på Etiopien. Det är jag glad för eftersom det visar att jag inte har genomgått en total personlighetsförändring. Skillnaden jämfört med tidigare somrar är dock den stickande vemodskänslan – vi vet ju inte när vi får återse älskade, skitiga Addis igen. Så jag sitter alltid bredvid Tariku när han ringer hem till familj och vänner, bara för att få lyssna, ch när det blir min tur att ta över telefonen fascineras jag över mitt amarinjauttal som plötsligt blev så väldigt svenskt.
Dessutom gör vi som den övriga etiopiska diasporan; lyssnar på musik, utan att skratta det minsta åt den karaktäristiska musikvideon. Seriöst alltså.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 