Om utvandraren

I Etiopien finns det gott om utvandrare, som innan de flyttat till ett nytt land och blivit invandrare är fulla av förväntan över det nya livet. Det handlar om mer pengar och bättre standard, men också om större friheter och fler alternativ. Tills de kommer i kontakt med, exempelvis, det svenska migrationssystemet. Helt plötsligt hamnar fokus på hur dåligt det har varit istället för hur bra det kan bli och gång på gång tvingas den hoppfulle bli hopplös, bara för att öka sina chanser. Söker man asyl av politiska skäl bör man också ha politiska skäl att söka asyl, men jag vill ändå ställa frågan. Vad händer med individer som sin bakgrund till trots är fulla av inspiration när de måste betona det allra värsta, sin totala svaghet? Jag tänker på den politiska flyktingen som flytt dödshot men också var en hejare på att springa – bra mycket bättre än svenska konkurrenter som till skillnad från henne faktiskt hade haft möjlighet att träna löpning. Hur hon i mötet med svenska myndigheter betonade sina löpardrömmar, om OS, istället för att oja sig över hur svårt det skulle vara för henne att komma tillbaka till Etiopien. Verkligheten var densamma, men konsekvensen av hennes val var att hon tvingades lämna Sverige. Och löpningen.