Dagarna, livet

För två veckor sen satt jag med en vän på ett café och sa att nu är livet allt bra intensivt, undrar hur det ska gå ihop.

Sen ökades intensiteten med några hundra procent. Livet tog tag i mig och påminde mig om att det aldrig går ihop.

För det är ju inget pussel, det är ett liv.

16 av mina favoritmänniskor är i Addis, i morgon bitti kommer 14 till. Det har slutat regna. Det är trafikstockning överallt. Vi skrattar och gråter och jag njuter av att se Etiopien genom andras ögon. Dagarna går alldeles för fort men är samtidigt evighetslånga, vi springer och fixar grejer och pratar politik. Allt betalas kontant, alltid. Några blir sjuka, de flesta blir friska. En kille går förbi mig och frågar om jag vill köpa refillkort till mobilen, jag säger nej och den unge mannen vänder sig till honom som blir min man i övermorgon och säger att han egentligen inte är en sån som jobbar med sånt här. Jag kommer på att jag bara har 11 cent på mobilen, han kommer tillbaka efter några minuter och jag frågar om han har ett refillkort för 100 birr. Solen bränner i våra hårbottnar. Det finns en svärta som gör att det vackra blir ännu vackrare, vi ber och jag stannar uppe så underbart länge fastän trafiken väckt mig klockan sju hela veckan.

Min blick stannar upp ibland, på en bank, i bussen, i sängen innan jag ska sova. Förundras över hur ännu en dag passerade utan att gå ihop. Men att den kunde bli så bra, ändå.