”Det finns inget arbete”

Sorgeveckorna efter Meles Zenawis död märktes tydligt i hela staden, ända till prostitutionen. För när det enbart spelas musik som passar att gråta till står barerna tomma – ”ingen vill ju dricka om det inte spelas någon musik”. Frånvaro av fylla innebär i sin tur att efterfrågan på prostitutionsmarknaden minskar drastiskt.

Efter begravningen spelas musik som vanligt igen, med den troliga konsekvensen att barerna återigen fylls, män super sig fulla och oundvikligen är två veckor av arbetslöshet över.

Sophantering 2.0

När det inte finns ett system får man hitta på ett eget. Som med sopor till exempel; när det inte finns någon sopbil som kommer varannan vecka stannar liksom soporna kvar. De rör inte på sig självmant. Så vad gör man? Jo, man kan till exempel prata med en man (hej hej) som pratar med sin syster (hej hej) och sin mamma (hej hej), som i sin tur går in i en gränd och plockar fram en äldre kvinna av arbetande sort (hej hej). Och visst är hon en renhållare! En timme senare knackar kvinnan på porten för att senare kånka iväg några kilo injerarester, avokadoskal och tepåsar till ännu okänd plats.

Hur våra sopor därefter avlägsnas därifrån är även det oklart. Vi får väl hitta på något.

Tänk att jag får (skriva någon annanstans ibland)

På tal om den sista meningen i det förrförrförra inlägget får jag med jämna mellanrum fungera som ledarskribent i Budbäraren som numera är EFS medlemstidning. Hela krönikan, som helt enkelt handlar om att få vara med, kan ni läsa om ni klickar er vidare härifrån;

Etiopien ligger inte i Afrika

Det här med att Etiopien ligger i Afrika måste vara en lögn som hela världen utom jag har gått på. Det är ju så fruktansvärt kallt. Om ni trodde att regnperiod betyder något tropiskt med varma, fuktiga nätter kan jag ge er en ny sinnebild: november i Uppsala. Utan värme i husen, utan varmvatten i kranen, utan tröst i form av julpynt. Bara kallt och regnigt, regnigt och kallt och ständigt isbitar till händer.

Så jag går och lägger mig i min kalla säng under täcken och filtar, lite halvbitter över att värmen verkar så vansinnigt långt bort, längtandes till myggnät och annat som hör det riktiga Afrika till. Men när jag då hör hyenorna yla någonstans utanför fönstret drar jag en kapitulationens suck. Det här är nog Afrika ändå.

Maria och Joakim

Den 1 september 2011 landade vi i Etiopien tillsammans, Maria och jag, och inte visste vi hur många promenader, samtal och böner vi hade framför oss då. Ett år senare går rackarn och gifter sig, och precis som det känns assurt att inte kunna vara med på dagen med garanterat flest skratt är detta purfärska äktenskap något som gör mig så vansinnigt glad i hjärtat. Grattis Maria och Joakim!!!

Meles Zenawis begravning; Etiopien vänder blad

Regnet förvandlade de avspärrade vägarna till små bäckar när de gick från Mesqel Square till Kidist Selase-katedralen, Meles Zenawis familj tillsammans med ledare från de flesta afrikanska länder och några hundra höjdare som i presentationen fick räknas till ”övriga”. Begravningen började klockan fyra på morgonen, i den ortodoxa kyrkan som uppenbarligen var Meles val. In i det sista hade han sagt att han inte bekände sig till någon religion och spekulationerna var många huruvida begravningen skulle vara religiös eller inte. Kyrkan var klädd i stora banderoller föreställande den avlidne premiärministern och trots det idoga säkerhetsarbetet som resulterade i att halva stan var avstängd tycktes de inbjudna gästerna göra ett bra jobb i att skapa trängsel.

I en annan del av staden, några kilometer från begravningen, var den lilla restaurangen full och TV:n på högsta volym. Tomma kaffekoppar stod på borden – man måste ju beställa något – sedan länge tomma, men personalen verkade inte ha så bråttom att ta bort dem. Stämningen tung och intensiv, någon beställde in en portion firfir men kunde inte förmå sig att börja äta. 21 kanonskott, böner och fem tysta minuter. Så närmade sig den flaggbeklädda kistan den grävda graven och männen vid bordet närmast mitt började storgråta.

En stor visionär, en förebild för alla ledare som vill lyfta sitt land ur fattigdom, löd reportrarnas upprepade budskap. Han var en lärare för mig, sa den nyblivna änkan i sitt tal. Ett virrvarr av människor i sorg, poliser och några gett upp hoppet om att hålla fötterna torra och istället vadade genom vattenpölar. Strukturen syntes lika lite som solen, vilket bidrog till känslan; vad gör vi nu? Hur går Etiopien vidare?

Så tömdes till slut katedralens innergård och rödgråtna män lämnade restaurangen. Addis Abebas gator som för några timmar varit folktomma återfick sin vanliga karaktär, affärerna öppnade. Imorgon spelas kanske vanlig musik på radion igen, kanske lyser solen. Men helt säkert är det ändå, att en era är förbi. Nu börjar ett nytt kapitel för Etiopien.