Ett år kvar jaha, vad ska du då söka för jobb? frågar de – alla dem jag just berättat för att nu är det minsann bara ett år kvar ett år kvar ett år kvar.
Jag tvekar lite.
Biter mig i tungan. Anstränger mig för att inte ropa ut JOMINSANN DET SKA JAG TALA OM FÖR DIG VUXNA PERSON ATT JAG SKA FLYTTA TILL AAAAAFRIIIKAAAA TILL ETIOPIEN ETIOPIEN ETIOPIEN!!!! Istället säger jag att ”jag får se” fastän jag vet att nästan ingenting hinner hända på ett år i Uppsala.
Månad: september 2012
Om variation och pengar
På avstånd – i facklitteratur, på TV, i filmer – kan fattigdom verka rätt enhetligt. Enkla problem med enkla lösningar, och så väldigt ofta verkar det handla om unga tjejer och så väldigt sällan om medelålders män. Verkligheten är som alltid mer komplex, de problem man vill förstå visar sig alltid innebära så mycket mer än man tidigare trott.
Hemlöshetsproblematiken är ett tydligt exempel; i Sverige fick jag lätt för mig att ”gatufolket” är en massa människor som bor i kartonger och äter sopor, när en bostadslös person antingen kan vara en tonårig kille som går i skola och har gymkort eller en blind trebarnsmamma som tigger. Samma sak med prostitutionen. Addis Abeba är en stad med enorma klyftor, vilket också visar sig bland de prostituerade. Vissa håller till på finare gator, där de kan tjäna 800 birr (320 kr, en hyfsad månadslön) på en kväll och på så sätt hålla sig ifrån jobbet tills pengarna tagit slut och plånboken behöver fyllas. Andra tillbringar varje natt i gränder av lägsta standard och tjänar inte många ören per man.
Det lutar åt att den blivande Deboragruppen till stor del kommer utgöras av tjejer från den lyxigare delen av prostitutionsskalan, vilket betyder att vi måste vara mer tydliga än någonsin när vi pratar om pengar. Som min kollega så klockrent uttryckte det till några av tjejerna; Pengar kommer inte att lösa era problem – ifall de kunde det hade ni redan nått perfektion.
Gott nytt 2005!
Etiopiskt nyårsfirande kan sammanfattas med fem ord: benådning, får, höna, gräs och oxe.
Benådning innebär att etiopiensvenskarna, exklusive undertecknad, får lämna fängelset de suttit inne i de senaste 14 månaderna. Grattis!
Majoriteten av Addis Abebas befolkning fokuserar dock på annat. Som att köpa får.
1: Välj får.
2: Få hem fåret.
Hönor finns det också gott om.
Vissa tar till olika knep för att highlighta sina hönor, och därmed få sälja lite mer. Att placera en höna på huvudet verkar vara en riktig hit.
Sen var det ju det här med gräs. Går att köpa lite varstans.
Om ni undrar varför man skulle få för sig att köpa ett knippe gräs är det givetvis för att skapa en härlig nyårskänsla på golvet. Tänk ”nytt år, nya möjligheter”.
Sist men inte minst kan man fira in det nya året genom att slakta en oxe för 10 000 birr. Förslagsvis kan man göra det precis där en viss etiopiensvensk (inte någon av dem i fängelset) går förbi tre gånger just under slaktningstimmarna så hon tvingas hoppa på stenar för att inte sätta foten i en blodflod eller trampa i en hög med tarmar. För att bespara er det magstarka men ändå bjuda lite på känslan illustrerades detta i en förlåtande suddig bild:
Till er alla sju år bort, GOTT NYTT ÅR!
Gåtan
Det pratades vigsel och en av de anställda i kyrkan ville tydliggöra hur frågorna ska ställas;
– Do you, Tariku Wondimu receive Eleni Risberg to be your wife…
Så extremt märkligt. Inte att han kallar mig Eleni, men hur kan han veta att jag heter Risberg i efternamn? Ingen här vet att jag heter Risberg, jag har liksom annat som särskiljer mig från mängden.
Eleni Risberg. Mysterium är en underdrift.
Möt våren i Addis
Utmaningarna
Att försöka sig på att skapa möjligheter för en tjej som blir våldtagen för pengar innebär inte helt oväntat en del utmaningar. Två av de allra största är försörjning och relationer.
En prostituerad kvinna är inte arbetslös. Hon har ett jobb, men det jobbet är för hennes hjärta, kropp och liv det sämsta tänkbara. Medan det i andra fattigdomsrelaterade problematiska områden är lätt att se hur ökad sysselsättning löser upp rätt många knutar blir prostitutionen en labyrint att krångla sig ur. Hon måste fortsätta jobba, men absolut inte med det hon gjort de senaste åren. För att komma i närheten av framgång på detta område är vi helt och totalt beroende av upprättelse, honom som upprättar, då ett helat hjärta och en återvunnen integritet är en förutsättning för att en kvinna ska välja att försörja sig på dagtid istället.
Sen; tycker du alltid det är lätt att ha relationer? Med din arbetskompis eller fru eller kille eller bästis eller granne eller vemsomhelst, är det alltid lätt? Troligtvis inte. Lägg då till detta grundläggande ”relationer kan vara lite knepiga” en traumatisk uppväxt, drogproblem, noll år i skolan, en vardag då du misshandlas fysiskt och psykiskt och annat som hör prostitutionslivet till. Där kan vi snacka utmaning, med samma krav på upprättad självbild, förlåtelse och utbildning. Börja om från början, försöka göra rätt. Hej kära vän. Du är en unik skapelse.
Nu är det inte roligt längre
Vi var en brokig skara som satt framför en TV för att se på premiärministerns begravning och bland oss fanns en diaspora-etiopier som påbörjade varje mening på engelska för att sen avsluta den på amarinja.
– De har gjort ett väldigt bra jobb med avspärrningarna, de har ju till och med skapat en flod, sa jag med tanke på att alla sörjande fick vada genom vattenströmmar.
– Det har faktiskt ingenting med vägarna att göra, sa diasporakillen gravallvarligt.
– Nej, jag vet det, sa jag och mitt hjärta gick sönder av åtta knivhugg;
Det
går
inte
att
vara
ironisk
i
Etiopien
Tanken var ju inte att jag skulle behöva förklara mig, tanken var ju att diasporatypen och alla andra inblandade skulle se det komiska i situationen. Men jag begär inte mycket. De behöver inte skratta, de behöver inte ens tycka det är lite småroande – bara de fattar att jag inte är seriös!!!
Att bo i Etiopien och behålla sin ursprungliga humor är omöjligt; om du ska vara ironisk måste du ta i för kung och fosterland och säga något i stil med ”jag ska döda dig med mitt gevär om du inte lämnar in den här rapporten i tid”. Då kanske någon fattar. Men så gör man ju inte i fosterlandet.
Sen tror man att mörkret bjuder på en ljusglimt, när det kommer ett gäng svenskar och stannar här några veckor eller en termin. Man tänker att nu minsann kommer jag få utlopp för det där som 90-talet sådde i mig, och kör igång på direkten.
– Elin, vad använder man den där tunnan till? frågar den nyanlända svensken och pekar på något man förvarar teffmjöl i.
– Där förvarar man fårtarmar, svarar jag.
– Jaha.
Nio knivhugg;
Vi
har
ingen
gemensam
referensram
i
det
här
landet
De nyanlända svenskarna säger åt mig att jag inte får driva med dem om något som har med någonting alls att göra och jag förpassas till lokalbefolkningen. Små låtsasslagsmål när man ska hälsa, hahahahahahahahahaha.
Den där blicken
Hon ropar mitt namn och mina bestämda steg tvingades lugna ner sig. Jag känner igen henne och har lätt att placera henne i det rätt mångtaliga facket ”tidigare Debora-tjej”. Jo nu bor jag här och jag är gift, jag har faktiskt varit gift ganska länge, och jag har barn och du Elin har du lärt dig amarinja nu? – orden sprutar ur henne och ackompanjerades av övertydligt kroppsspråk då hon lärde känna mig på tiden då mitt ordförråd var något mer begränsat.
Hon pratar mycket, men inget säger mer än den där karaktäristiska blicken som inte längre flackar utan istället ser en djupt i ögonen. Händer som inte längre letar efter något ställe att höra hemma på utan stabilt håller i paraplyet.
Gå vidare, det regnar ju, uppmanar hon mig snart. Ovetandes om att personerna jag ska träffa kommer att vara sena rusar jag vidare uppför den steniga backen och tänker på dessa unga kvinnor som jag mött, kommit nära, lämnat. Och då fattar jag det jag kanske borde ha insett från början; hon var ju med i den första gruppen. Den allra första Deboragruppen jag hade att göra med för snart fem år sen.
Jag vet inte riktigt vad som händer, men det verkar som att Gud har startat en slags hoppingivande ”Elin nu är det tid att se lite resultat”-kampanj.
Fortsätter att gå, kan inte låta bli att le. Tänker på den där blicken. Den lever jag för att få se.
Vinnaren
Jesus Du är världens ljus och ljuset det är starkare än mörkret
Jesus Du är verklighet och sanningen är starkare än lögnen
Jesus Du är kärleken och kärleken den övervinner hatet
Jesus Du är världens hopp och hoppet det är starkare än döden
Om semestern
En månad och tre veckor var jag i Norrbotten, och det var utan tvekan ett par av de bästa månader jag någonsin varit med om. Det senaste året har vänt upp och ner på ungefär allt som går att vända på och utmaningar har jag verkligen inte behövt leta efter. Det har varit fantastiskt, men också omtumlande gånger tusen. Just därför var denna sommar balsam för själen, med vänner, skog, fika och lugn. Bär och glass, läger och blommor som aldrig ville sluta blomma.
Och såklart, min briljanta familj.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 