Det fina i kråksången

Under regnperiodens sista skälvande veckor är det lätt att få meteorologhybris – varje dag konstaterar jag att just denna måndag, tisdag eller onsdag är sista dagen av regn. Jag har fel ganska ofta, för än har det inte slutat regna. Och när jag går med mina tygskor i vattenpölar som inte längre kan kallas pölar utan mer utgör en hel stad är det lätt att solen i sinnet försvinner. Men då avbryts min inre klagosång av att jag inte längre är ensam under mitt paraply.

Jag ska bara till affären där borta, kan jag gå med dig? frågar killen som nu traskar tätt tätt bredvid mig, jag säger att det går bra och tänker att det här, det måste vara det som kallas det fina i kråksången.