Den där blicken

Hon ropar mitt namn och mina bestämda steg tvingades lugna ner sig. Jag känner igen henne och har lätt att placera henne i det rätt mångtaliga facket ”tidigare Debora-tjej”. Jo nu bor jag här och jag är gift, jag har faktiskt varit gift ganska länge, och jag har barn och du Elin har du lärt dig amarinja nu? – orden sprutar ur henne och ackompanjerades av övertydligt kroppsspråk då hon lärde känna mig på tiden då mitt ordförråd var något mer begränsat.

Hon pratar mycket, men inget säger mer än den där karaktäristiska blicken som inte längre flackar utan istället ser en djupt i ögonen. Händer som inte längre letar efter något ställe att höra hemma på utan stabilt håller i paraplyet.

Gå vidare, det regnar ju, uppmanar hon mig snart. Ovetandes om att personerna jag ska träffa kommer att vara sena rusar jag vidare uppför den steniga backen och tänker på dessa unga kvinnor som jag mött, kommit nära, lämnat. Och då fattar jag det jag kanske borde ha insett från början; hon var ju med i den första gruppen. Den allra första Deboragruppen jag hade att göra med för snart fem år sen.

Jag vet inte riktigt vad som händer, men det verkar som att Gud har startat en slags hoppingivande ”Elin nu är det tid att se lite resultat”-kampanj.

Fortsätter att gå, kan inte låta bli att le. Tänker på den där blicken. Den lever jag för att få se.

5 tankar om “Den där blicken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s