I mars 2010 såg jag en bild som hade samma poäng som detta foto från Nordéns blogg; en minibuss. Den dagen började jag gråta bara av att se ett bussgolv, för det var ju så väldigt mycket Addis över det och oj oj oj oj oj vad jag längtade till Etiopien.
Tiderna förändras och så även jag, vilket är skönt eftersom jag gärna slipper att brista ut i gråt varenda bussresa. Och det som förut var så otroligt Etiopienbetingat är numera en tråkig vardagsdetalj. Istället går fokus allt mer till relationer, nära och kära som förgyller livet bra mycket mer än diverse fordon. Teared up moment 2012 ser snarare ut såhär:
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Hej! Jo, visst är det så. Själv skickar jag iväg dottern och hennes pojkvän Bereket, från Awassa, till Etiopien imorgon. Har varit lite orolig, men det verkar vara lugnt än så länge. Samtidigt skulle jag vilja åka själv igen och träffa alla härliga männsikor där.