Lunken

De sa att det skulle gå snabbt men det tog ju ändå 25 minuter, kommenterade en vän en händelse på en svensk arbetsplats. Själv tänkte jag att det var allt bra längesen något i mitt liv tog 25 minuter – och om det ändå händer ibland skulle jag knappast märka det. För visst kan man uppleva stress också i Afrika, visst kommer många i tid ändå. Men saker och ting tillåts ta både 25, 50 och 75 minuter. Så att man just kommit hem från lunchen och inser att klockan är fyra, eller att ha tid att be utan att se hur lång tid som har gått åt. Och när det är dags att samla ihop ledarna på organisationen för ett möte räcker det med ett sms dagen innan.

Ibland, ungefär en gång per halvår, händer det att jag blir stressad på det där sättet som förut var vardag, med hög puls och stirrig blick. Visst får Addislunken sina konsekvenser som framförallt blir synliga i kontakt med mer tidseffektiva kulturer, men oavsett om jag framstår som oplanerad och i juni lyckas komma på att mitt visa-kort blev ogiltigt i maj vinner den här livsstilen stort. Konstigt egentligen, att ju längre tid saker tillåts ta desto mer tid verkar man få.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s