Tiggeri

En ung man sitter på asfalten som eftermiddagssolen värmt upp. Hans böldbeklädda rygg är vänd ut mot gatan och under honom ligger ett tygstycke fullt av mynt. En kvinna går förbi, lägger en enbirrssedel till pengasamlingen och böjer sig sedan ner för att plocka åt sig några mynt. Kanske behövde hon växel, kanske tyckte hon att en birr var en lite för stor allmosa.

En annan man, en äldre, har tillbringat många år med utsträckta händer. I början sa han att han ville åka tillbaka hem till landsbygden och många bidrog till hans reskassa. Han lämnade aldrig Addis Abeba. Ryktet säger att han började älska pengar och nu står han vid vägkanten och räknar sina hoptiggda pengar.

En tredje man, vars brist på pigment skvallrar om att han är utlänning, köper en öl i en kiosklucka. Bredvid den lilla affären sitter en gammal karl med läderartad hud, han försöker med teckenspråk övertala vitingen att köpa en öl också till honom.

Fattigdom är hjärtskärande, oavsett vilken form den antar. Men om fattigdom är fruktansvärt är tiggeri en kackerlacka i fattigdomens kök. Tiggeri är motsatsen till gemenskap, det är kontraproduktivt och nedvärderande. Jag har aldrig mött en människa vars livsvillkor förändrats genom att hon eller han satta sig på gatan och började tigga – och då har jag mött extremt många människor vars liv förvandlats till det bättre. Jag tror stenhårt på att dela med sig av sitt överflöd och att älska sin nästa med kärlek. Men jag tror inte alls att gåvor till tiggare är rätt ände att börja i.