En kille ropar mister och sister efter mig i förhoppningen att något ska passa in. Ett barn kommer och drar i mina kläder. En gammal man förväxlar mig med Eritreas huvudstad och skriker ASMARA ASMARA ASMARA i mitt öra. En vanlig morgonpromenad på väg till kontoret och jag gläds lite över det faktum att jag har blivit så överjordiskt bra på att ignorera allt som kommer i min väg. Jag kan numera gå förbi de mest absurda gatuscenerna helt obrydd, som om inget hade hänt eller som om all denna galenskap till uppmärksamhet är något helt normalt. Jag dissar med glädje, fäster blicken på något längre fram och fortsätter promenaden.
Så får jag nästan lite hybris och tänker att det här måste vara en jättebra egenskap i krig eller andra kaosartade situationer. Men just när jag börjar fantisera om vad min nya hjältefärdighet kan innebära åminner jag mig alla de gånger då jag ignorerat kompisar som försökt få kontakt med mig på gatan. Gör ett snabbt överslag och kommer fram till att det priset trots allt är väldigt billigt för att kunna åstadkomma stordåd. Stordåd som att kunna ta en promenad utan att låta sig distraheras alltså.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 