Molnen drar ihop sig inför kvällens regn, det blåser och jag småspringer till Debora för sista gången. Stämningen är vemodig och förväntansfull, väskorna är packade och håren flätade. Imorgon åker jag till min stad, säger en märkbart nervös ung kvinna. Jag vet, säger jag. TV:n slås på. Vakten som i vanliga fall bara står vid grinden är nu på husets baksida och ber tjejerna att inte gråta så mycket.
En lång tid kan gå så fort och Gud kan förvandla den mest osäkra flicka till en stark kvinna. Men i den sanna styrkan finns alltid ödmjukhet och tjejerna på väg ut i livet viskar i mitt öra, ovetandes om att de säger samma sak som alla andra; be för mig. Så jag ber att Gud ska fortsätta det verk han påbörjat. Och jag ber för mig själv också. Gud, du som kan göra det omöjliga, låt mig alltid få arbeta med människor.
Nu är det slut. Men någon säger mig att det bara har börjat.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Så fint skrivet! Och ja, det är bara början! Gud är god och gör stora ting!