När Gud gör det omöjliga möjligt

Tre dagar kvar på visumet och jag vill hellre stanna här tre månader till än att sätta mig på flyget på torsdag.

– Du får två månader.

Jag blir lagom nöjd (två tredjedelar är ju i alla fall mer än hälften), betalar och lämnar Migrationsverket. Hinner njuta av panikfrånvaron i en halvtimme tills någon ringer min kontaktperson.

– Förresten, det här går inte för sig. Max en månads visum kan hon få. 

Så kommer den igen, den nu välbekanta visumångesten. Ska jag inte vara här, borde jag flytta till Sverige och skaffa mig ett jobb där jag tjänar pengar, Gud kanske inte kan ge mig ett tre månaders visum, och så vidare. Hyperventilering.

Tillbaka till Migrationsverket. Hej hej. Det skrivs på papper och jag skickas till olika rum. Till slut sitter jag utanför högsta hönsets kontor, väntar. Någon frågar mig om jag ska ansöka om pass, jag säger nej och tänker tack Gud för att jag i alla fall har ett pass. Så kommer chefen som i detta ögonblick verkar ha all makt i världen. Kollar på mina papper, skriver något. Två ord och en signatur som öppnar upp de stängda dörrarna.

Tre månaders förlängning av mitt visum. 

Det händer bara inte. Är han seriös? Gud är du seriös? Så springer jag mellan kontor tillsammans med en annan chef som säger åt klistermärkesmakarna att det är 3 månaders visum jag ska ha, och jag gläds över att få fortsätta be och arbeta, att slippa flyga förrän i juni. Och så gläds jag extremt mycket över att Gud är större än Migrationsverkets bestämmelser, vilket inte säger lite om vår Herre.