I många år har jag gått och irriterat mig på personer vars uttalade hjärtefråga är familjepolitik, undrat vad samhällsengagemang egentligen ska innebära och ifrågasatt vad som är poängen med att grotta in sig i äktenskap och principer för barnuppfostran medan fattigdomen fortfarande existerar. Tills jag insåg att kopplingen mellan hemmet och världen är så tät att det egentligen är samma sak.
I kontakten med prostituerade, barn som tvingas jobba under vidriga förhållanden eller bostadslösa finns det nämligen ett väldigt tydligt mönster; problemen börjar i familjen. En pappa som stack, en mamma som dog eller en pojkvän som kastade ut sin tjej då det visade sig att hon var HIV-positiv. Ofta brist på pengar, men desto oftare brist på kärlek och kommunikation.
Så står jag där med mina politiska principer mitt bland orättvisor som talar ett väldigt tydligt språk. På samma sätt som det är rätt patetiskt att försöka bistå en törstig människa genom att badda personens hals med en fuktad bomullstuss känns det rätt löjligt att ignorera behovet av hela familjer i mötet med problem som har sin rot i ohälsosamma relationer. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men de så kallade rättvisefrågorna börjar alltid i familjen.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Tror precis som dig, att det handlar om brist på kärlek, och då framför allt från föräldrarna! Sedan kanske det blir som en ond cirkel, då man lätt för över sina erfarenheter på sina egna barn som kanske gör samma sak, osv. Familjen har nog SÅ mycket större betydelse än vad man nånsin kan förstå, jag tror på ett engagemang både på samhällsplanet och familjeplanet! Då också MELLAN familjer, inte bara inom. Den största förlusten vi gör är nog att aldrig dela familjeproblem med varandra, stötta och hjälpa med den biten. Alla har vi nog rätt så liknande erfarenheter, trots allt. Alla är vi av samma slag – människor ju.