Trots att jag sällan förstår varför är jag en människa som begåvats med ett vitt känslospektra, vilket betyder att vissa dagar utvecklas som den här dagen gjorde. Då alla kommentarer på gatan bara är dryga, då jag inte förstår någon amarinja alls och då jobbet känns som att simma uppströms i Storforsen. Inte helt på topp med andra ord.
Men jag tar mig i kragen och tvingar mig själv att gå ut, sätta mig i bussen och åka ner till Amest Kilo där Deboratjejerna huserar. Bland bilar och människor ser jag ett bekant ansikte, en ung kille på tio bast ungefär som säljer tuggummin och näsdukar. De vanliga hälsningsfraserna utbyts och han stoppar ett banantuggummi i min hand. Jag förklarar att jag inte vill ha något idag medan han är lika bestämd, varpå jag kapitulerar och frågar vad han vill ha för tuggummit. Ingenting, det är gratis, säger han. Hejdå, ha en bra dag!
Och i det ögonblicket, då jag fick en nästintill obetydlig liten present från min unge vän, blev Etiopien helt plötsligt världens bästa land. Jag kom på mig själv med att le hela vägen till Debora, där jag hade lektion utan tolk och där inget samtalsämne verkade för svårt för mina amarinjakunskaper. Och när jag efter jobbet skulle ta bussen tillbaka hem märker jag hur jag glatt ger tummen upp till en busskonduktör.
Säga vad man vill om känslor, men om ett tuggummi vars smak försvinner på en minut kan få dem att ändra kurs blir ju livet vansinnigt spännande.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Så vackert. Jag blir glad på insidan.