På bristningsgränsen, men fortfarande helt

Alkoholen flödar och trafiken är totalrubbad på grund att vägarna måste spärras av för alla delegater som ska delta i invigningen av den nya Afrikanska Unionen-byggnaden. Det är söndag och skyffen med peppade ljusslingor i alla möjliga färger blandas upp med fruktförsäljare och helt vanliga människor på väg någon annanstans.

Hon syns inte så tydligt i mörkret, men ändå landar mina ögon på henne – ung flicka i kläder som inte rimmar särskilt bra med kvällskylan. Armarna i kors, blicken riktad rakt framåt, väntandes på tur eller otur beroende på vilket perspektiv man väljer att se prostitutionen från.

Ibland bubblar ens inre av lycka, ibland är det precis tvärtom. Frustration och ilska känns som magsår fast i hjärtat. Hon står kvar, vi går vidare och stynget av orättvisans verklighet får mig att gå sönder – men så viskar en visshet inom mig att ett totalt söndertrasat hjärta inte längre kan slå. Istället får livet mitt bland mörker och djävulskap fungera som ett gym för medkänsla, kärlek och utgivande där musklerna inte går av men ändå smärtar lite. Blir starkare och starkare, kan lyfta tyngre och tyngre, förmår springa längre och längre.

Never gonna break, never gonna break, som Bon Iver sjunger. Eller som Levengood skriver:

Sucka tungt mitt hjärta men brist dock ej. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s