Det är lite konstigt egentligen, hur det mest avvikande kan bli det mest vardagliga. Julstjärneträd och färsk papaya vart man än ser, kaffeceremonier och sockrade popcorn. För att inte tala om gatubarn och prostituerade som på något mystiskt sätt blir helt vanliga tonåringar när man slutar fokusera på deras förflutna och istället jobbar för framtiden. Så blir en höst i Addis Abeba inte så värst exotisk, men full av vanliga måndagar och onsdagar.
Men ibland får man ett plötsligt uppvaknande och förstår att det inte alls är så självklart att jag en fredagseftermiddag ska sitta bredvid en ung, vacker, HIV-positiv tjej som frågar oss om vi kan be för hennes hälsa. Hur hamnade jag här? Lyxen att känna efter varar inte länge innan jag behöver återgå till den märkliga, vanliga vardagen. Och faktiskt be för henne.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 