Måndag. Solen skiner och frukosten var god, allt är bra. Men ändå infinner sig en gnagande känsla över veckan som just har börjat. Inte för att arbetet är oinspirerande eller slentrianmässigt, utan för att det är så fruktansvärt svårt. De är bara 10 tjejer. Vi har massor av tid. Men hur i hela världen gör man? Hur får man människor med hundratals övergrepp i bagaget att tro att de faktiskt kan ta ansvar för sina liv? Och hur finner man balansen mellan att visa kärlek och samtidigt inte falla för frestelsen att göra jobbet åt dem, ta deras beslut?
Jag tror inte det är omöjligt, långt ifrån. Men den där smala vägen är lite väl snårig ibland, och då behövs stora doser tro för att överhuvudtaget kunna ta tag i veckoplaneringen på måndagsmorgonen. Hur man gör har jag ingen aning om, men jag tror att det är någon annan som har kontrollen medan jag helt enkelt får ta ett steg i taget.
För det är lite som att lära sig att gå. På vatten.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 